Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1842, sida 3

af tågen som fängslade vär redlige räddare. Denne man, sade jag sedan vi alla kommit ned i båten, har i Guds band varit medlet till vår räddning. Jag ansvarar för hans frihet och skall sörja för haus framtid. — Girold fattade rörd min hand och kyste den. Våra sjömän rodde hurtigt bort för att ej dragas in i vatlenvirsveln efter det sjunkande skeppet. — Jag höll Margarethe i mina armar och då jag kände hennes hjerta åter slå, gick hoppets stråle äter in i min själ. Vi hade knappt varit ett: par minuter om bord på hutter-Briggen, då det Fientliga skeppet långsamt sjönk ned i den samma eviga graf den så ofta beredt sina slagtoffer. Vi sago spetsen på stormasten, som förr öfver vågorna burit sin fruktade slagga, lik en oredig punkt ett ögonblick innan den försvann vifta öfver hafsytan. Nägra secunder gapade emot oss en förfärlig afgrund, derpå slöts den hastigt af de tillsammanstörtande, brusande vågorna, som sedan framirnllade ohejdadt öfver det sjunkna skeppet. — Det Fiendtliga skeppet, sjömännens skräck var försvunnet för evigt — — — Vid Kutter-Briggens ankomst till Neapel, (hans destinations-ort) vårdados Margarethe af en skicklig läkare, som snart förklarade hennes sjukdom utan all fara. — Vårt Bröllopp hölls straxt derefter i Neapel. Slut. — . n— — Styckegods. Vid ett tillsälle, på Porträt-Målaren Herr Hanssens Attelier, den I Norember 1842. Hvem är den vänlige, den glade med ansigtet så bottenärligt ? — (så någon främmande der sade) Det är dock skönt, ja! det är härligt.