ne, tröstade henne med förhoppningen om en lycklig utgång. En ryslig känsla var det att i detta agonblick hvarken se eller höra dem på hyilka vart öde berodde. Nyfiken lyssnade jag om icke något tecken skulle förnimmas till Kutterns annalkande. Slutligen ropades på något afstånd genom en ropare: Ullemna Öfverste Francillon och Grefvinnan Abdonale med hennes båda kammarjungsrur. Iläraf insåg jag att sjöröfvarnes list blifvit bekant på Malta. I Sjöröfvarens ropare ålergass det korta och djerfva svaret: Sök dem i hafvets djup. En salfva från hela kulterns sida besvarade detta oförskämda svar. berpa följde en dylik hälsning från det Fientliga Skeppet, som påtagligen var bestyckadt med flere kanoner. Salsvor ur glatta laget växlades å båda sidor. Vårt skepp svängde sig bit och dit genom de våldsamma stötar det erhöll. Jaz hörde hur dess mastor knakade och hur spilrorna efter bjelkarne flög åt åtskilliga håll. Slutligen upphörde elden på håda sidor. Båda Skeppen kändes tydligt närma sig hvarandra i afsigt alt äntra; men hvilket var den djersve, lycklige angriparen. Iljertats slag hejdades af min spända uppmärksamhet. Snart hörde jag det tunga sammanstötandet och brakandet af bäda skeppen, hvars sidor lade intill hvarandra; ännu ett ögonblicks tystnad och besåttningens hurrarop från kuttern ljöd öfver mitt bukvud. Länge rasade den fortviflade striden öfver oss. Allt svagare och svagare blefvo Sjöröfvarnes skrän, under det att de Brittiske Sjömännens segrande hurrarop, blandades med de triumpherande orden: Ungen pardon, ingen pardon ät Sjöröfvarne. Slutligen tycktes hvarje motstånd från Piratens sida hafva upphört. Likväl var så mycket buller på däcket, att jag sasängt bemödade mig göra min röst hörd. Luckan mot