— —-—-— — — — OA stod alla mina ansträngningar; det var omajHat art det minsta rubba henne. Vårt Skepp, som såväl den ursinniga elden från dess motståndares sida, som stötarne från egna kanoner hållit i en vaggande, stundom hoppande rörelse, började i detta ögonblick öfvergå till en misstänkt stillhet, som ingaf mig förskräckelse. Segrarne voro påsagligen för myeket sysselsatta med sin hämd för att observera denna underliga och betydningssulla förändring. Jag var nu fullkomligt öfvertygad, att Sjöröfvareskeppet böllt på att sjunka. Efter någon tids förlopp, förstodo änteligen segrarne sjelfva hvilken förrädisk afgrund, som skulle uppsluka dem, Flersaldiga röster hördes på en gång: skynda till Kuttern, till kuttern. Skeppet sunker, Röfvarne sänka det. Nu skrek jag så länge och så högt tills min röst öfvergåatt till ett hest hväsande. Jag slog häftigt mot taket i vårt sjunkande fingelse, stötte med alla krafter mot luckan. Mitt bemödande blef fruktöst. Jag hörde sjömännens raska och hurtiga språng öfver till sitt eget fartyg. Jag var i den rysli-aste förtviftan. Allt var tyst, milt öra träsfades blott af vattnets brusande, som strömmade in genom hålen, som de ursinniga röfvarne inhuggit. Till slut började skeppet allt hasligare och hastigare att sjunka. Jag tyckte, alt det sjönk med hvarje minut flera fot djupt ned i vågorna, de jag hvarje ögonblick väntade få höra sammanstörta öfver däcket och för evigt begrafva oss. Jag gjorde bön till Gud, slöt Margarethe i mina armar, men intet ljud, ingen enda suck kom ur hennes bröst, hennes hand var kall och hennes puls tycktes stannad. Nu hörde jag änteligen talas upp öfver mig. Tyngderna bortvältrades från luckan, som öppnades och jag hörde de orden: RBättfärdige Gud! han har rätt, de äro här, de äro verk