Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1842, sida 1

nom uppmårksamt. Jag fattade hennes band hon besvarade sakta min handtryckning; sägande med svag röst: snart, snart, eljest är det för sent. I detsamma måste det främmande skeppet, vår förmenta befriare, också blifvit observeradt af röfvarebesättningen, ty tydligt hörde man Banditens kända ståmma öfverröstande de brusande vågorna, med vild djerfhet gilva befallning att laga sig i ordning till batalj. Girold lofvade gifva oss vidare underrättelse och lemnade oss. Den genom den öppnade luckan inströmmande friska luften tycktes hafva vederqvickt Margarethe, hvilket började ingilva mig nytt hopp. Nu tycktes det som om skeppets rörelse tilltagit och som om man styrt en annan kosa, allt för att undkomma vår efterlängtade befriare. Efter en stunds förlopp lugnade sig blasten, och skeppets fart saktade sig. Öfver oss hördes tydligt en röst säga: Sjön går svagare och kutiern gifver oss tecken att lägga bi. En quarts timma förflöt och återigen hördes: Kutter-Briggen jagar efter oss. O! Ilvilka ängsliga ögonblick voro ej dessa! Jag insåg att den kommande hjelpen måste komma genast, eljest var det för sent. Af de olika ropen på däcket kunde jag sluta till, att än det ena än det andra fartyget måste hafva försprånget vid seglingen. Ånieligen kom Girold äter ned till oss: Lotten är kastad, sade han, just nu utrymmes däcket till striden. — Gud ske loft Utropade jag nästan högt. Men, sade Girold betänkligt, vår Capitain tror, att han skall segra. Det Fientliga Sheppet har förr öfvervunnit öfverlägsnare skepp, och Kuttern är svagare än vi på kanoner och manskap. vår Capitain har redan hissat upp röfvareflaggan. — Men har detta brokiga manskap, frågade jag med spänd uppmärksamhet, haft affir med elt Engelskt skepp af lika storlek?? — iag vet