Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1842, sida 1

hvilket på hans anforares befallning var hans skyldighet, att man ej en gång vågar fordra ordning och ordentlighet i kajutkållarn. — Gi rolds svar visade, att han nu sörstätt, att Capitainen ingenting märkt, och på så sätt rycktes vi för fjerde gången ur dödens klor. Den ena dagen efter den andra förgick och vi voro osöorändradt röfvarns obekanta, halft sorhungrade, halft förquäfda fångar. Girold vågade sällan besöka oss i kajntan, han kom ej oftare än hans göromål förde honom dit. kajutan öfver oss beboddes nu mera om råätterna af Capitainen och nigra af hans söraktligasto kamrater, så att vi i vart trånga: föngelse hade få lugna ögonblick, fingo ganska sällan frist luft, kunde ej trösta hvarandra genom nagra lugnande ord. Slutligen började jag frukta, att Margarethe skulle ej längre uthärda den instängda luften och de beständigt orogifvande händelserna. Ilennes andedrägt blef kort och besvärlig, pulsen svag och seberaktig. Jag var i förtvillan, omöjligt föra henne i den lifgifvande friska lufien under bar himmel, omöjligt skaffa bennes lidande den minsta lättnad, utan att i och med detsamma asskåra hennes lisstrid. Slutligen blef hennes andedrägt så tung alt jag trodde henne nära sitt slut. Med ett nu för mig obegripligt lugn vande jag mig vid tanken på hennes snara död. Under bön till den högste om bistånd, uppehöll jag hennes hufvud, torkade svetten från hennes panna hviskande till henne försäkran om en evig kärlek. Vid ett sådant tillfälle steg Girold ned i vårt förvaringsställe. Betydelsesullt lade han singert på munnen och framhviskade: Fatlla mod! Det Syns en seglare, som Capitainen ej märkt, men som jag länge betraktat genom likarn; om det ej är ett Engelskt örlogsfartyg, vill jag ej mer kallas en sransos. Margarethe hörde på ho