Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1842, sida 1

Änteligen gingo dessa bullrande dryckeskämpar sin väg. Med spänd uppmärksamhet lyssnade jag tills jag var öfvertygad att ingen ectver natten bebodde Kajutan, då vägade jag tyst nägot lite böja upp luckan för alt släppa in frisk luft till min halft förquåsda olyckskamrat, men de inträngande ångorna och dunsterna voro mindre än uppfriskande. Allt omkring oss var mörkt och stilla som i erafven, jag hörde hur regnet pratslande nedföll mot vara Kajutfönster , blåsten och sjögången voro häftiga. Emot morgonen, som jag förmodar (ty hos oss herrskade en lång natt) hörde jag åter talas i Kajutan. — pPet blåser dugtist, sade Jack; Desto bättre, svarade Capitainens vilda och rå stämma, ju skarpare vi segla desto längre komma vi ifrån den förbannade Fregatten. — Rättnu tror jag vi våga preja an ett och annat handelsfartyg, som kommer oss i vägen. vi