Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1842, sida 2

blick. Det var nog! Jag kände, attäcnna blick sade oss: Er dom är fila! Cenasi sick jag ned i hajutan, och mina dådskamralfer heste nu i mina blickar tillinteärelsen af hvarie förhoppning. Nu tillskt jag dorren lazade i ordning mina pistoler, dem jag stack i bröstlickan, nestängda så med hvarandra afbidade vi vårt öde. Sieppet hade aterigen vänt, och vi styrde nu en annan Cours. Forr föll solskenet tvärs öfver däck, nu sändes dess sneda strålar in i lajutsonsteren. Margaretha lade sin hand i min med ett ömt förtroende, en naturlig följd af vår närvarande belägenhet. ben andra handen räckte hon till sina pigor, som omsamnande hvarandra, fattade sin matmoders hand. Margaretha höllt jag tätt till mitt bröst. ÅUskade Eduard kallade hon mig. På 42 års tid hade jag icke hört denna förtroliga benämning. Vid detta tillfälle, utan att störas af tjensulickornas närvaro, gåfvo vi hvarandra de mest smekande namn och 1togo högtidligt afsked som döende makar. Sittande så i en djup tystnad, höjde dig våra klappande hjertan i böner till Gud, och oronen lyssnade rädda vid hvarje buller, som tycktes närma sig kajutan. — Det obekanta dödssättet, som väntade oss, bidrog kanske ocksi att göra dess annalkade desto rysligare. Säkert skulle Oceanen blifva vår graf, men om ågorna, repet, pistolen eller dolken skulle blifva det dödande verktyget kände vi ej, lika så lite som om våra mördare skulle visa sin barmhertighet med en hastig död, eller deämnade skaffa sitt röfvaresinne ett nöje genom förlängandet af våra plågor. Hade Margaretha eller jag varit ensamna i vår