Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1842, sida 2

snart steg han ned med ett ljus i vårl fänsel se. Stackars karin! Stackars Marie! huru bedröfvad skall ej deras moder blifva, hvishade Margaretha seende på Girold med sorakt. Jag hade gerna räddat er alla, men huru hade det varit möjligt, anmärkte han, alla kunna icke gömmas och bevaras på detta tränga ställe. Hvad jag gjort har skett med fara af milt ecet lif. Men vi måste icke förlora ett enda ögonblick med prat. Jag har uppsigt öfver hajutkällaren, förstår ni, här stå tvenne rader med mjölsäckar; om ni min Grelvinna kunde gömma er bakom en och Hr Öfversten bakom en annan, sa ha ni ju hvar och en ertlilla Cabinet, efter bästa Engelska modet.? — Och hvad slut skall allt detta tagad, frågade jag honom efter några lacksamhels betygelser. Cud vet, svarade han, jag vill tid efter annan, då jag går ner för alt uttasa mjöl, göra rent och tillföra er lifsmedel. Huru länge detta kan vara, hvarthån vi si, och om jag tillslut kan rädda er, får tiden upplysa. Skulle vi komma till någon hamn i Levanten, så kunde det kanske blifva möjligt skaffa er i land i en säck. Men det kan förgi en månads tid innan vi komma till någon hamn, derföre håll er för Guds skull stilla. Jag vet, alt det är quaft här nere, men det kan ej hjelpas. Gömmen er, jag vägar ej vara borta en minut längre.? vid dessa orden framtog han skeppsskorpor ur förrådskammaren, ställde bredvid oss en vattenkruka och skyndade bort. (Fortsätining.)