Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1842, sida 1

de en otän:å, en kan hända alldrig tämba vildhet, hvilket torde gifvit till och med rösfvare hofdingen tillrächlig anledning all dölja dem un dan för allas blickar, I akterkajutan var änn alt tyst och stilla, takfönstern lillslutna, oci efter all sannolikhet njöto Grefvinnan och hen hes kannnarjun srur ännu en lugu scmn. Ja skulle gerna gall ner för all väcka dem uret WMun, som snart torde blifva djupare och all varlinare, men det var ett alltför vugeamt sleg jag gick dersöre af och an på kajul-taket i de orolisa väntan att taklenslern sbkulle öppnas ibland ansträngande mina synorganer för at enrnu, om möjlict vore, upptäcka nagot segel vi horizonten. Min själ upphöjde sig härvid til Gud, med begäran om hjelp och kraft i vå lasansla lla belägenhet. — Efter solens uppgång kom Grefvinnan upp pa däcket. Jag förde hen ne till relingen akter ut, så att hon hade ryg sen vänd mot matroserna. Här meddelade ja: henne, efter nigra förberedelser, den försärlig hemligheten. I början bleknade hon om läppar ue och hinderna, och förskräckelse och en för krossande häpnad betog henne anden, men snar återfann hon nog förmåga för alt kunna beherr ska sig sjelf. Jag måste ett par ögonblick va ra ensam, sade hon, om en stund komme; ni kanske ned till mig.? Hon omhöljde sig slöjan, för alt dölja för matroserna sina tära och skyndade ned i Kajutan. Då jag på afta lad tid begaf mig till henne, hvilade ett hem melskt lugn på hennes anlele. Hon räckte mig den ena handen och me den andra höjd mot himmeln utbrast hon, — Förgäsves beder man icke till Gud, kom oc