Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1842, sida 1

— — —— 19 31 röret — Til nin stora hestörtnine, såg jag oi veir Cours hastict förändrades, hitills hade v re lat med fördi vind och nu sick det för e; karp bide-vind. Bullret efter framoch tillbaka kastade linor, matrosernas slarnpan te pr däct kef vindens susande och tjutande i tacklaget öfver röstade hvarje annat ljud. Det förstås, att Yientliga s!eypet var hyped lill en snållseelare och nu ilade det af med et simn stan otrolig hastichet. Ännu en eang s å ja at horixonten. Ol hvilken ryslig anblick! Fre zalten försvann i dess yttersta kant. Hur skal jag beskrifva detta fi rtvislans ögonblick. Det va med mig, som med en som drömt sig i Para li isste. at iset, men uppvaknar i helvete Jag y Jag inam några tgonblick skulle blifva kallblo digt dödad, men den tanker, all jag också skul ie se Margarethe uppofiras bragte miz nåslan förtvifen och raseri. Jag försökte utzrunda, on ännu icke medel var öfrigt, om det icke änn stou i ver makt afvärja detta öde; men jag in sag snart, att vi voro fullkomligt i dessa sjö röfvares vald. Allt hvad Girold kunde uträlta var att erhålla några timmars uppskof. Nu va min lisligaste önskan att, så snart som möjligt kunna underrätta Margaretha om det öde, son väntade henne. Men efter hvad Girold vid bort stendet så heligt ålagt mig, fruktade jag på skynda vår dödsstot genom något steg, son jag iföljd af min kännedom om faran kund löretaga. — Jag blef alltså liggande stilla, till längre fram på morgonen, då stod jag upp oci gick ur min hytt. — Det var knappt änm fullkomlig dager, men månget ansigte mötte mig som jag ej förr sett. — Deras anletsdrag före (A — —