Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1842, sida 1

— — pÅe To (Fraomerter ur en Engelsk Officiers Äntel NGA) (Forts. fi N:r 428). Capitalren har råtte, inföll kransaosen, men monsieur ack ala också Sannt, mycken fara attdöda nu; hyarfer icke Fita det folk komma upp px dici, icke göra mycken — Attention. Los vorpdgcurs inzenting förstae. Godt, sade Capitalnen, släpp folket upp på däck och behill passacerarne ännu salänge, tills vi komma i rent sarvatten, det far då så vara tills solen satt ned?. Fe der ! utropade Jack, Fregatten närmar sig oss, jag ser redan en del af skrosfvet, och vinden börjar skrala. Då jag hirde delta, lade jag till ögat med min egen hikare och sig ut senom milt lilla fönster. Jar kunde tydligt igenkänna seglen och tagvirket, äfvensom en del at skrofyet på Friceaten. Jag kunde urskilja solhet uppe på däck, men vart skepps rörelse var så håltig, att jag oupphörligt serlorade Fregatten ur synpunkten, derföre var det omöjligt observera om nya segel uppbissades eller indrogs. Det lag likväl en tröst deri, att se en vänlig makt synlig så nära, men också, så ofta jag borttog kikarn, inträdde i dess ställe en känsla af en hopplös öfvergifvenhet. Fregatten, hvars ÅKGCHEOTLSETC-NEACUH besällning jag nyss trodde mig kunna räkna ihopsjönk för det obeväpnade ögat till en oredig hvit punkt langt borta vid korizonten. Capitainen utstötte en svordom och röt till sina matroser. Alla seglen upp! Ej ett enda ref inne! Upp med Toppsegeln! Hall upp i vinden!. Nu är det afgörande ögonblicket inne, hvarje lapp måste drifva för vinden, upp med