Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1842, sida 2

fattade mia i armen, höjde den med en sfottvilansfull blick, som Jag kan glinma. SEH ni er bön till Gud och nu sade han hviskande) Ni ar på det fionij liga shej: pet I! Sleg hördes nu tätt in vid hytten ech (-irolll ; i s ville hasti.t JFules a sig sin väg, men jag qu:arhäl! honom i rockärmer I himmelns namn?, hviskade han, at icko en blick, icke elt enda ord . 4 ee 3 irrada, alt ni känner denna he::mizbet. Om fö var anförare viste att jas förrätt den, skulle vi bada tva redan i detta ögonblick has ned i ihafvets djup. Allt hvas jag nu kan göra för er, är alt söka vinna tiden, men var försistis, ivttersi försigtig eljiägt äro vi boda sårlorzde. ler dessa ord ei-k han hastigtur hytten. Da ww nu hörde talas fött in vid mig, bestöt jag aft ligga stilla för att utan uppseende kunna observera allt seå noga som möjlist. Hvad har ida gjort der inne?? Frågade en grof stämma. la pipe slocknat, svarade Girotd, voch jag vilja tända den vit Monsivrs lampa, han sofva och snärka höst och veta afingenting. Jag iche sett en menniska sofva så tungt. Nu hörde jag Capitainens, Girolds och Banditens röster, alla tre inbegreyna i ett häftigt a allvarsamt samtal. De svordominar, hvarmed det för sullkomlighetens skull utsmyckades förbigår jag. Var Capitaine tilltalade vördnads sullt, såsom skeppels hesälhafvare den Banditen, bvilken nyss frågade Girold, hvarifrån han kom. — Vor Capi :aine deremot erhöll af sina kamrater blott det förtroliga namnet fTack ; de ging0 upp och ned på däcket, hvarvid deras hviskande ord då och då kom till mina öron, när