Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1842, sida 1

fsrklarlis min hinga tystnad än föreföll miss Cameron, så lyckades det ej den falska Grefvinran alt besegra Hargarethes standaktighet, förrän underråltelsen om mitt zihtermåli Ostindien kommit till England. Också var detta den enda nyhet, som Grefvinnan ht oantastad passera. NIgon lid efter sitt aistermal med Grefve Abdonale, följde 3largarethe med honom på en resa till Italien, der hennes sjuklige man nylisen aflidit, och nu stod hun på resan tillbaka till fosterlandet. Si förflet tiden under ömsesidiga meddelande af vara eden, tills sostimman skiljde oss ät. vi voro i Juni månad, lus:en var klar, men qväfvande varm. Knappt hade vwiutseslat från valetta förvån vädret blef så lugnt. att ej den minsta ljäder tycktes. röra och oaktadt vi hade segeln uppe komme vi ej fran stället. — Den första natten hade jag ej lust inpacka mig i min trånga hoj, utan utsträkte mig i all maklighet på en bänk vid Åkterkajuan. Fullmånan lyste esver mig. En lätt dimma, en följd af den foregaende dagens hetta, höjde siz ur hafvet. Rundtomkring oss lägo de olika skeppen af vår lilla Escadre, blott synbara genom det på de hvita segeln fallande månskenet, hlott hörbara genom de slaka segelns sakta fladdrande och genom de tid efter annan förnyade längsamma svalpningarne omkring skeppet, hvars Köl ej förmådde klysva den langtåjda vågen. Naturligtvis underlat jag icke att följande dagen afläågga ett besök hos min följeslagarinna på resan, hvilka visiter jag dagligen förnyade under den fortfarande stiltjen. Ju förtrognare jag blef med Margarethe, desto mer oroande blelz.