Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1842, sida 1

het betog allt hopp om nåd. Sjömännen vid dess sörsöljande narrade och hånade tillskrefvo dess ledning i det afgörande ögonblicket en ur luften eripande ond andes hand, en tro som mer härledde sig fran förbittring än vidskepelse. Med säkerhet vet man, att det sexlat igenom hela flottor, utan att upptäckas: de bästa seglare, utsända till dess förfoljande, hade det unkommit; de mest snällseglande fartyg hade det upphunnit. Ständit syntes det der, man minst förmodade, och alldrig fanns det der, man efter langa och vidlöstiga beräkningar trodde det vara. Pa en tid då det oroade hela Levanten, hade det i Atlantiska hafvet öfverfallit ett sartvys seglande till Gibraltar; då det nu esterjagades på höjden af Spanska kusten, erfor man straxt derpa att det sranrosvat Smyrna Skeppare sina laddningar, mördat besättningarne och sorsänke skeppen. Sitt namn hade det fatt af dem som fruktade hemsalla som ett offer åt dess ryslisa besättning, sjelfva tycktes de finna ett nöje i denna hemska benämning, då de med blodröda bokstäfver i akterspegeln utsatt det fruktade ordet Fienden. Att ett annat skepp skulle kunna bemästra sig det, ansågs för omöjligt; ty var det som anföll lika stort, blef det osvervunnit, och var det äter storre, blef det alltid missledt. Otaliga fartyg hade utseglat från flera Medelhassbamnar och för alltid försvunnit. Fienden hade den rysliga seden att hvarje gång försånka slagtowrfern med de eröfrade fartygen. Från Smyrna till Gibraltar talles blott om det fientliga Skeppet. Sedan det länge varit hela Levantens plägoris. beslöto ändeligen flera al de förnämsta makterni