Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1842, sida 1

minsen af dessa enkla berättelser, t. ex. SvaJorna?, hvarvid författarinnan ej tänkt på sig sjelf, ej ölverlemnadt åt publiken sitt hjertas hemligheter, såsom nn är brukligt, utan blott har haft det af henne uppfunna ämne och dess utf:rande i ögonsigie. Mycket snillrikt i de böcker, som farmtias af nutidens Skalde-talenter har redan förut blifvit uttaladt, och i synnerhet finner man, att i flera sruntimmers romaner det, som redan Madame de Sevign och Madame Staöl för längre tid tillbaka hafva sagt, nu på ett anuat och mindre uttrycksfullt sätt omsåges. — Förr hade man sällan hos oss Georsiner, och di blott enhla, nu visar oss hvarje ltrådgäård skönt blomstrande dubbla Georginer: när jag ser på dem, tänker jag alltid på Skalde-kalenlerne, Oändligt hhare än dessa, — såsom geniet till talenten, så förhaller sia skalde-anden till skalde talenten. Skalde-anden är en måktis ande, en sir:le af den guslomiiga, och förmedelst denna ande, som är en Trvenighet af Förnustet, Phantasie och blixtsnabb Uppsatitninesförmåäga, skapar han de mest sillsynta och herrliga bilder, talar. ban vishetens gyldeno ord. Skalde-talenten förmar bloit skildra, bvat den sett och upplefvat, — dock ej si som Goethe menar det, di han siger, att h-ar och en skul blott skildra hvad den upptefvat?, den såildrar, hvad den i det yttre upplefvat, men skalde anden skildrar avad den i det inre upplesva:, nemligen allt, hvad den förmär lilligt kånna och föreställa sig, och deraf fnnes i ett så vild inre mycet. kn sidan skalde-mde var Shakespeare, Schiller, som skildrade Schweitz, utan att någonsin halva sett det, Goethe, hvilkens Iphegenie mäste försätta