Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1842, sida 1

föregå i förnäma verlden, scenen är nästan all tid i salongen eller i trädgarden, i resicense eller vid badet. En sornäm, vacker, snillrik med alla möjliga kunskaper och talenter utru stad dame är romanens hjeltinna, som anlingei blir misskänd, öfvereisfven, kränkt af en man eller i fölid af uppkomna missförstand skiljd srai honom, eller ock af ombytlighet, öfverlägsenhe eller nagon annan orsak, blir honom otrogen Salongsscener blifva skildrade, personer porirat terade, hjertats hemligheter afslöjade, och vi fin na deruti en rätt vacker dialog, äfven psycholo sisk förtjenst, men foga piantasie; ty den enhistorien är nästan liksom den andra, vi lesmed våra hjeltar, liksom vore vi i sällskap mec dem, men ej som vore de för oss kära vänner och de inväfda Poemerna, si vackra, vålklingande och snillrika de än äro, blifva lika så litet solksånger, som romanens hjelte och hjeltin na aslocka oss tarar, om vi se dem dö. vi känha hos oss, att författaren, och ännu mer för. attarinnan icke skulle hafva skrifvit. ja alls icke hafva kunnat skrifva boken om de ej voro tillräckligt bildade och kunniga, om de ej hadt ett de nejder, upplesvat de håndelsor, känt de personer, de skildra. Derföre skrifva de också blott om den tid, vilken de lefva, om den kast, som de tillhöra och aldrig flyter ur deras penna en Saga, er likt, full af enkelhet och Poesie, ja ej engåns en innehållsrik Novell, och hur fi kunna beräta si okonstladt och dock så gripa läsaren, son . ex. Fredrika Lohmann gjordt. Ålla de nya re Romanerna hafva ej så spännt mitt interesse eller qvarlemnat hos mig ett sidant intryck, son