Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1842, sida 1

så strångt om konst eller vetenskapliga ämnen och lemna oss Noveller, Romaner, Skadespel ocl lyriska dikter, och huru insätta dem i den klass dit de höra? Jag tror, att det finnes Skalde lalenter, Skalde-andar, Skalde-sinnen. llär i verlden sinnas menniskor, hvilka utar en eldig och hogtllygande santasie, utan att ägs mycket känslodjup och lysande själssäfvor, lit väl hafva en ljuslig, fin själ, mångfaldiga kunkaper och den bildning, som grundar sig i er od uppfostran och vär lids anda. De hafva er naturlig talent att finna Rhythm och Rim i spraket, — någon lisligare hänsla, hjertats vår, d: det älskar, eller något Poem, som gjordt ett särdeles intryck på dem, uppväcker hos dem den önskan att äfven skapa Poemer, och om det första försöket lyckas, nägra fördelaktiga hritiker visa sig, skrifva de mera, och bli ofta ganska omtyckta författare — Men äro de i sitt letnadssätt poetiska? Åro de sasom barn i verlden: Ah nej, deras slags Poesie, sa glad och vacker den än må vara, är blott en yttre, ingen inre, ej den själ, som ger den lif. De äro derjemte förträffliga affärsmän, belefvade i salongen, vise takt i sitt umgänge, men äga ej derföre alltid den medfödda Adeln, och dessa menniskor äro tydligen blott skalde-talenter. Derföre finna vi i de flesta böcker, som nu utkomma, ett vackert, ledigt språk, anmärkningar öfver Åglenskap, Konst och härlek, men hvarken kärleken sjelf eller interessanta äsventyr, situationer, ej eller någon handling, som spänner uppmärksamheten. I synnerhet visar sig detta i våra lyska försattarinnors, och just i de mest omtycktas, romaner. Nästan alla, med få undantag,