StockholimsMemoir. Den 47 Oct. Ao nyvo, mina värda Läsare och Läsarinnor vinder jag mia till Er i dessa spalter, för at berätta om nagra nya företeelser inom Hufvud stadens Theater-verld, hvilka tyckas hafva lifva våra Kritici och satt myror i hufvudet på mej än en bland våra Journalister. Nu vänten . väl att äsven här finna papperet fullt af hriti ska anmärkningar, och att på hvarje rad igen könna recensent-minen och höra ljud af den kri tiska domarens öfversittare-ton. — Men säkerliger påminnen J Er hur sparsamt jag hittils till d konst-företeelser, jag refererat, fosat nagon vid löftizare kritik; och hanske har nagon gng del. ta milt krypskylteri föranledt den för Skribenten mindre hedrande fråga: Minne ej denn: blygsemhet har sin grund i en afzjord ofärme hos vär gode Correspondent? — Ma så vara häldre denna förödmjukande tanke än den, at Jag skulle höra till dessa kritikasters antal, son oftast fatta pennan blott för att med sitt tade sönderstycka de konstnärer och de konstalster. till hvilka de behagat nedsända sina blickar. Ty i sanning, jag måste af bjertat instämma med en af vår tids och vårt lands största tönkare, — hvilkens omdöme öfver detta ämne dock alltför mycket saknar mikihet och fördemsfrihet, — aft jag till de fordringar, hvilkas målsnian jag önskade vara med eftertryck, också räknar den at se på svensk botten allmännare uppträda en vit ler Kritik, som emotsvarade sitt äkta begrepp: en bildad och sjelf bildande, som hedrar den nation, i hvars litteratur hon utgör en heståndscel. Men nu, sedan jag vågat uttala denna lilliga önskan, griper mig en fruktan, alt dessa mina förmätna sordringar möjligen kunna hinna till Hr O. O:s och vårt lands öfriga Skyl-Schaningers öron; ty jag darrar för deras djersva och slående anfall: de skulle kanske rycka emot mig med sina kritiska spjut och spetsade pennor, och trotsigt utmana mig med den stridsfrågan: hvad menar du väl, djersve! med din vittra Kritik? Och öfvertygad, att min ringa auktoritet ej skulle kunna gälla något inför dessa litteräre kungar, mäste jag i sådant fall åter taga min tillslyat till en svensk Philosoph, Thomas Thorild, som, hvad tycken J väl? påstar, att en dylik Granskning bör vara: — ÅYftrisa, slipad i snillels verld. Ratitrisa och samvetsgrannhet ; se der de sanna rättesnaren för en sann Kritik! — — Men jag lemnar Urn Crilici, och går nu att referera de honst-företeelser, hvilka jag har att omnämna. Dessa gingo nästan hand i hand wuder sårflutna vecka. Först upp trädde i Mandaas Jenny Lind för första gången efter sin återkomst till Fäderneslandet, i Bellinis Norma; och kanske har aldrig någon artist på dessa tiljor rönt en mer lysande triumf. Vid sin första entfråe ölverhöljdes hon af applaudissementer och blommor; efter första Aktens slut skallade den tätt fyllda salongen af bravorop och handklappningar, så att hon åler måste inträda på Scenen för alt emottaga Publikens hyllning; unter Operans sång afbröts hon ofta af bilallsyttringar. som tycktes liksom öfverväldisa Publiken: och till sluts sramropades hon äter, da a nyo en shur af blommor och applad hälsade henne. Mille Lind sörsjente äfven i hög erad dessa välkomsthälsningar; tv alla ösverensstännna deri, alt kon ej allenast i sang ådagalade samma sanna uttryck, och i silt spel ännu mera eneraisk och skön plastik ån förr, utan äfven att hennes röst och hennes method betydligt vunnit under hennes vistande i Paris: rösten har erhållit en mera metallisk klang och båjlighef, — och i asseende på melhoden, synes Ir Garcias undervisning hafva något affilat det der stötande i söredraget efter det Halenska säångsättet. som soljes al hennes fordne, härvarande Lärare I Tisdags gaf Hr Stjernström, — som öfvergått från Kongl. Theatern till lir Lindebergs nya, — en Dramatisk Soiree, der flera af den nya truppen presenter rades för Pubiike mn. De pje