Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1842, sida 2

ganska snart genom densamma rätt mycket ljus måtte spridas, innan den stunden kommer då mörkret stiftar mera olycka, än passionen, och då åsigter och meningar, ju mindre de förut blifvit förklarade och afhandlade, destomera verka förfärligt, stormigt på den blinda massan af folket och blifva begagnade som lösen för passionerne. Borgerlig Jemnlikhet kunde nu i Tyskland, likasom förr i Frankrike, blifva begagnade som första lösen till en Revolution, och säderneslandsvännen törs väl ej försumma någon, tid. om han vill. bidraga dertill. att den tvistiga frågan: Om Adeln blifver afgjord och förlikt genom en lugn förklaring, innan obefogade disputanter blande sig deri med alltför träffande bevis, hvaremot hvar-— ken polisens kedjoargumenter, Insanteriets och Cavalleriels skarpaste slutsatser, ja ej en gång ultima ratio reyis som lält kunde förvandlas i ultimi ratto regis, förmå uträtta något. — I detta bedröfliga hänseende, anser jag utgifvandet af denna skrift för ett förtjenstfullt verk. — Jag tror att den modererade ton som råder deri motsvarar det antydda ändamålet. — Författaren bekämpar med Indianskt tålamod en Brochure under rubrik: Om Adeln och dess förhållande till Borgareståndet, af Grefve M. von Moltke, Kongl. )ansk Kammarherre samt Ledamot af öfver-Domstolen i Gottorp. — Hamburg hos Jerthes Besser 1830. Men liksom i denna brochure är ej heller i dess vederläggning hela Themat uttömdt, och försvar och motsägelse beträffa, så till sägande, endast den dogmatiska sidan af den stridiga frågan. Den högborne kämpen sitter stolt på sin stridshäst och försvarar käckt den dumma satsen från medeltiden, att bättre blod uppkommer genom adlig, än genom simpel borgerlig aflelse; han försvarar bördsprivilegierne, soreträdesrätten vid indrägtiga Hol-, Ambassadoch Militär-embeten, hvarmed man belönar Adelsmannen för det han gjort sig den stora mödan att blifva född, och sa vidare; — mot honom upphäfver sig en annan kämpe, som, bit för bit, nedhugger desse bestialiske och vidskeplige påståenden, jemte de öfrige noble utsigterne och valplatsen blir betäckt med fördomens lysande trasor, och vapenspillrorne af adlig insolencc. — Denne borgerlige riddare kämpar, liksom med nedsällat visir, och denna brochurens titelblad beteknar honom blott med lånadt namn, hvilket kanske sednare fram blir ett tappert nom de guerre. — Jag sjelf vet föga mera att säga om honom, än, att hans far var vapensmed och tillverkade goda klingor. Ä Att jag ej sjelf är författaren till denna skrift, utan endast befordrar den till trycket, behöfver jag väl ej först utförligt bedyra. — Jag hade aldrig kunnat discurera de adliga pretentionerne och arflögnerne med sådant lugn. — Huru het blef jag ej en gång, då en liten nätt grefve, min bäste vän, sökte att för mig bevisa Adelns bättre blod, under det vi spatserade på terrassen af ett slott! Medan vi ännu disputerade begick hans betjent en obetydlig förseelse, och den högborne herren slog den lågborne drängen i ansigtet, så att det oadliga blodet framströmmade, och stötte honom sedan till på köpet ned, från terrassen. — Jag var vid den tiden 10 år yngre, och jag kastade den ädle grefven äfvenledes straxt ned fran terrassen, — han var min bäste vän, och, bröt ena benet. — Då jag derpå ester hans bättring återsäg honom — han haltade dåä blott något lilet — var han likväl ännu ej botad för sin adliga stolthet , utan påstod friskt, att Adeln vore tillsatt såsom förmedlare mellan Konung och Folk, efter vår Herres exempel, som har satt Englarne, hvilka stå dess thron närmast, mellan sig och menniskorne såsom en himmelens Adel. — Hulde Engel, — svarade jag — gå en gång några yes fram och tillbaka!, — — han gjorde det — och se! jemsörelsen haltade! — — (Forts.) — —— (00