Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1842, sida 1

Ueinrich Heines Kahldorf iber den Adel in Briefen an den Grafen M. von Moltke, Köngl. Dan. Kammerherr Åct. 1851. (öfversättning. . Pen Galliska Tuppen har nu galit för andra gången, och äfven i Tyskland börjar det dagus. — Till aflägsna Kloster, Slott och Hanse-Städer, samt dylika sista smyghål sör medeltiden, sly di hemska LU skuggor och spoken. Solen slungar sina strålar, vi gnugga vara ögon, det värmande ljuset tränger oss till hiertat, det vakna lilvet omsusar oss: vi åro lörvånade och fråga hvarandra: hvad gjorde vi under den förflutna natten2 Nå Ja, vi drömde på vårt Tyska vis, det vill säga vi philosopherade. — Likvist ej öfver de ting som närmast rörde oss, elter öfver de händelser, som sednast tilldragit sig, men vi philosopherade öfver tingens realitet i och tör sig sjelsöc, öfver de sista grunderne för tingen, och öfver dylika metaphysiska och transcendentala drömmar, hvarunder det vestliga grannskapets mordeny, som oftast blef ganska störande, ja till och med ganska brydsamt, då de Franska gevärskulorne ej sällan hveno in uti våra philosophiska systemer, och bortsopade hela slarfvor deraf. Sälisamt är det, att våra grannars på andra sidan Rehn praktiska lif (Treiben), likväl hade en egen srändskap med våra philosophiska dröumar i det stilla Tyskland. — Man jemföre endast Fransyska revolutionens historia med Tyska philosophiens, och man skulle troy att Fransoserne, som hade så mycket verkliga göromål, hvarvid de nödvändigt mäste vara vakna, hade bedt oss Tyskar, att under tiden sofva och drömma för dem, och att vår Tyska philosophi ej vore något annat än Franska revolutionens dröm. Så hade vi brytningen emellan det bestående och traditionen uti tankens rike, som Fransoserne hade den inom samhällets område ; kring det rena förnuftets kritik samlade sig våra philosophiska Jacobiner, som ej låto något annat gälla, än hvad som höll stånd mot denna Kritik. Kant var vår Robespicrre. — Efter honom kom Fichte, Philosophiens Napoleon, med sitt Jag, den högsta kärlek och den högste egoism, Tankens envälde, den souveräna viljan, hvilken hastigt improviserarde ett universal rike, som lika hastigt försvann, den despotiska, rysligt ensamma Idealismen. — Under dess Consequenta fotspår, suckade de gömda blommor, hvilka blifvit förskonade af den Kantska Guillotinen, och sedan dess obemärkt fortblomstrat, de förtvryckte bergsrån rörde sig, jorden darrade, Contrarevolutionen ut, bröt, och under Schelling återfick det förflutna, med sina traditionella intressen, sitt anseende till och med skadesersättning, och i den nya restaurationen, i Naturphilosophien, huserade åter de grånade Emigranterne, som oallälligt imtrigucrat mot förnuftets och idctens herravälde, nennigen Mysticismen, Picitismen, Jesuitismen, Legitimiteten. Romantiken, och Tyskeriet samt gemnthlichkeit, men detta ord kan ej öfversättas) till dess Hegel, Philosophiens Orleans, grundlade, eller fastmer, ordnade en ny, en eklektisk regeringsform, hvaruti han sjelf visserligen betyder ganska litet, för hvilken han står i spetsen, och hvaruti han anvisar de gamle Kantske Jacobinerne, de Fichteske Bonapartisterne, de Schellingske Pairerne, och sine egne Kreatur en säker och författningsenlig ställning. ee