Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1842, sida 2

mer återse henne och Europa. Amalia har en svår strid att kämpa. Hon har nu genomskadat Marie och henres förhallande till Gretsen. Det kommer till en förklaring mellan dessa båda. Marie, i den öfvertygelse, att Ferdinand glömt benne, förklarar sig beredd, att afstå från sina anspråk på Ferdinand, men den ädla Amalia vill ej lata öfverträffa sig i ådelmod. Hon besegrar sig sjelf, och förer med egen hand den som död begratna bruden mot den älskade. Ur hennes händer emottar han sin lefuads lycka, Af dessa, här blott flyktigt utkastade Contourer af styckets bandling, — tillägger det tyska blad, ur hvilket vi hemtz denna redogörelse. — kan läsaren inse, af hvad natur den ifrågavarande pjesen är. Den hör egentligen till det gebit af Skådespel. i hvilka det rörande och Sentinlentalitet bilda det öfvervägande Elementet. Emot denna art hafva i nyaste tid trån flera håll röster höjt sig, hvilka med den strängaste dom tillbakavisa den, såsom stridande mot Dramets högre bestämmelse och Tendan-. Detta har likväl ej törmatt att förminska dessa pjesers intryck på publiken, och det rörande spelar ännu alltjemt en infiytelserik roll i det tyska skådespelet. Afven vara grannar, Fransoserna, förakta ej detta retemedel, och da det vid så manga öfver detta ämne uttalade meningar sä! ätven är oss tillatet att ufftala vär, så tveka vi ej att yttra, det sjelfva denna prindip ej synes Oss sa lörkastlig, så vida den ej mi-sbrukas till nagon talsk eller förka-tlig riktning. — Och i detta sistnävide afsecude kan ej nagon förebraelse göras det ilragavaravde stycket. De retel-er och passioner, hvilka genom denna princip här sättas I rörelse, äre af ädel narur. och taga pi ett irga unda -arande sätt askadarensdeltagande i aur: tråk. Ägte nakapsbrott och frixvvolai:ed ett glittrande skimmer ardalikates-e öfver-trucna förhallantien. äro ämnen. som al var tids nyare dramatiska törtattare. i synnerhet al vara geianhal på andra ridan lÅl:en. anses nästan utCSIutande för inieressanta, men hrilka bår. Gud vare fack! ej gjort sig gällande. I handlingens utsårande. och i styckets byggrad Nåta vi på flera brisier. Det sätt. hrarpa handling cen Iedes. gör det nödvändigt. att Ratje samn antiäfande nellan Ferdinand och Marie maste undvikas, till des-Luuten löses: ty i det ögonblick. då Ferdinand far vissbet om att Marie letver. är handlingen afojard och afslutad. Penna onmständicket hari ferteangen af ecenerna förorsakat ett -träfvande att alböja detta samwantråffande. sem lib älan anpen gang gåt Cet verbsiga lifrets sanning för nåra. Ui-utoem, inser a-hadnren redan i företa ekten till en del och i andra akten helt och kallet det hela-antvochling och slotliga upplösnivg: och för de tre sista ater-tår blott törtäntan att erfara. under byilken form Författaren skall fran kalla denna uppö-ning. Penne her i detta hänseende visat skicklighet och insigt-full hännedom af Scenen. I synnerhet är sieta akten och scenen mellan Marie och Amalia effektfulla. äfvensom slutet ej salner poetisk gÅd. Språhet är flytande och uttrychsfufit. charabtererna kraftigt och fast tecknade, och sålunda framstår det hela såscm en thieaterprodukt, som ej lättligen ken förfela sin verkan, och öfverallt bör kunna vänta framgång. 2 RO Ne RE