At thy dread voice Corruption hides its head — folds up its leaves — And dares not scatter forth its bane full spells. Thou art the tyrants foe — thy lash is worse Than all the cat-o-nin e-tails that are used. To lacerate the backs of harmless meu. Thou holds him forth to public view, and shewst The people what a man can do, whose heart Is not the seat of truth and charity. By theeis Liberty sustained: — liberty. Wondrous machine! I gaze on thee, and think of olden times, When darkness overspread the lands. — and men Had all their faculties obscured: no light. Dawned upon them — fell superstition — . Feudat tyranny — fastened their minds in chains, Till Germany bronght forth the mighty art Of Printing! Then Albiovs shores Echoed with Freedoms voice — thougt but in infancy Till growing faster, as years rolled along It gained thät mighty power, whieh now controls The Senate. and the Monarch on the thime — Upholds their due prerogatives — and checks Exessive power — and keeps it within bouuds. Se, vid din röst, förderfvet döljer sig — och krymper hop — och vägar ej sitt trollspråk tala ut. Du är tyraunens skråck — du värre slär. än hvarje gissel, hvarje slavisk knut. hvarmed man söndersliter bröders rygg. Du ställer bödeln inför folkens blick, och visar huru handla kan den man, hvars bröst ej kärlek hyser, icke tro. Uti ditt skydd kan frihet säkert bo. Du underverk ! Jag skådar dig, och minnes fordom tid, då mörker öfverhöljde alla land — och mörk var hvarje mensklighetens kraft; ej någon gryning, blott vidskepelse och herrers välde själen fjättrade, tills Tyskland alstrade den allmaktskonst, att trycka skrift, då Albions kust gen jöd af trihets rop — fastån i barndom blott, tills fort den vexte, och, med årens lopp, den vann den starka makt, som nu bevakar Rådkammaren och herrskarn på sin thron — ger stöd at deras rätt — men hejdar för utsträckt makt — inom behörig gråns. Öehlenschlägers lilla mästerstycke, som han gifvit på både Danska och Tyska, vilja vi meddela på originalspraket, emedan vi anse det tillräckligt sarstadt, och det alltid skulle förlora vid en öfversätlning: See, Troldmånd kaste de Raner ud, I haab om at Kredsen Aanden binder; Dog kommer den ei paa deres Bud; Den reent forsvinder. Tbi Natten har faaet sit Banesaar, Ei Vicenskab meer i Mörket sig vaander, Huldt Morgenröden i Öst opstaar; Den elsker Aander! Da kommer en Trold. — ei hlädt i Dunst, — Hig Aandemaner ei Dagen skräkher; Hans Bud, den ägte magiske kunst Af Sörne väkker. llan maner Aander i Kredseu hen; Men ei man bliker tor de Döde hange. Frisk lever Digteren op igien, Med sine Sange. Troldmanden raa ber: Lysets Grav Grov Krigeren ti, og vor Fred torfärdet; Det bästa af de Svenska bidragen är följande af Himlens milda värvind strömmar till det dunkla stoftet ner. och. ur sina morgondrömmar, jordens hopp mot höjden ser. Natten vike! Ljusets rike komme til oss mer och mer. Länge nog, i villans boja mörkret slöt den fallna jord. Ljus i slott och ljus i koja! Ljus i handling och i ord! Men denue min udskaarne Bögestav Foragter Svärdet. Oz om end for deres Kugler og Bly Tit Menneskeblod i Stromme tlyder: Jeg Menne-kFeheden tramkalder paa ny, Naar Tin jeg gyder. Ei nogen Omar rasende meer Skal Oldtids herlige skrifter brände; Nei, aundt fordeelt snart Skatten man seer, som Alle kiende. Og hvad Han loved, det holdt Han brat: Tilbagekaldt är oss Aandeskaren; Nu see vi, selv i den mörkeste Nat, Og endt är Faren. Derfor vi Gutenberg takke maae, Han skienkeden uskatterlig Gave! Thi Ordet — det skall de os l.de staae — Og Tak ej have! Åssar Lindeblad: Menskoslägte! Intet häkte, ingen bom för Dig är gjord. Men hur mången fördom biter än sig fast vid jordens grus! Flärd och svek, som parasiter, smyga kring i månget hus. Länder fira mörkrets spira. Derför mera ljus, mer ljus! Samma försattare har ännu ett vackert bidrag äfvensom Tollin elt, begge, likasom ett Finskt bidrag af Prof. Joh. Gabr. Linsen i Helsingfors och ett Lappskt af P. af AUlläån; men rummet tillåter oss ej att meddela dem. sluta denna korta expose af ett arbete, som så fullkomligt uppfyller sitt ändamål att lifva LAsladius, öfversatta på tyska imellertid ej bättre kunna Vi ej minnet lro OSS af en mensklighetens största välgörare, än genom meddelandet af en suck efter frihet ur Polens sängelse, af J. M. Wislicki: Andtligen tycks mörkret flykta morgonradnan vänligt lyser, natten slutligen skall lykta, sanningslängtan cellen hyser, anden börjar ljuset ana, forskar jå de gamles bana. Och när han, genom alla tider, ilat, och Parthenon sig sammanfogat åter, han ser att Osmanismen icke hvilat, förrn allt var grus igen; på nytt han gråter: natten, att sitt välde trygga. vill sin thron på spillror bygga. Hvad i tidens ström sågs flyta bort, dock anden aterfunnit, Gutenberg åt tankan vannit oförgånglig, malmsa-t yta. Fäåfängt nu man ljuset spärre ut, nu är det mörkrets herre. Ljus skall landen genomströmma. sprida sig kring hela jorden, . FP a a vd 56 I de nå föreslagna sättef mångfald är till enhet vorden, ingenting man mer kan glömma; intet mer tillintetgöras, allt till tidens gräns skall föras. Ljud då sång och tala tunga, värdigt Gutenberg att prisa, till hvars lof all verldens visa tala. mala, bilda, sjunga. Se, hans verk, likt ljuset, sprider sig igenom alla tider)! ) Ehuru vi frukta, att ej många af våra låsare torde första det, vilja vi dock, för ro skull, här anföra denna slutstrof i originalspråket : lICJj! niech brzmia w stu iezykacli pienia, (ilo-zac Gutenberga czyny, Medrzec juz uwil wawrzyny, Pamiatce jego imienia. — Piesn pomtörzy råd daleki; Bo elziedo jego na wieki. — tt Se — samf nNnrAnANnArat i33