GÖTHEBORG. Att vår lilla not till uppsatsen efter Fädrelandet: Asfven de öfriga makterne böra önska ett Skandinaviskt förbund!, i N:o 93 (104), ej skulle smaka royalismen, derpå voro vi beredda, och det har äfven bekräftat sig, i det Dagen påstått, att vi torde vara de enda, som drömma om en republik i Europa, der dylika institutioner ej tyckas medföra mycken välsignelse. Vi våga deremot påstå, att hvarje tänkande syftar åt och hoppas på ernående af republikanska former åt alla styrelser, ja, att hela den politiska verlder skyndar mot detta mål, det enda förnuftiga i den vågen, hvarpå ulla tider, och vår ej minst, båra ojåfvigt vittne. Ty hvad skall man såga om en regeringsform, der ett barn eller en utlefvad gubbe, en blind, en lam och lytt till kropp och själ, ja, en galen, t. e. Christian VII just i Danmark, lika vål kan intaga högsta platsen, som en vis och kraftfull. År en sådan sats ej det största brott mot sunda förnuftet. hyaremot konstitutionella monarkier endast åro ett paliatif, hvarföre dessa också blott äro att betrakta, säsom öfvergångsformer till den enda förnuftsenliga regeringsformen: republiken; dock visserligen ej sådan den hittils varit utvecklad i Europa, med sina impedimenta af herrar och slafvar, patricier och plebejer, rangoch ka-t-kilnad m. m., utan, såsom den är i utreclliagstillständ i Norra Amerika, der Presidenten, för sin styrelsetid, har större makt än någon koustitutionell monark i Europa; men hvilkens plats också stådse varit bekläddaf utmärkta män, och, såsom den är grundlagd i Norge, ehuru ännu en Konung står i spetsen derför. Men royalisterna kunna lugna sig, den tid är ännu långt borta, då dessa ideer komma att realisera sig; att det dock, en gång, sker, är lika såkert, som att menskligheten, om också occilerande, går framåt. Vi hafva sjelfva satt denna tid till våra barnabarn, och vilja gerna utsträcka den längre; ty sannt är, att folken, genom det mörker, hvari de af aristokrater och hierarker hållits. ännu, på längt när, ej äro mogna derför. Royalisterne kunna derföre, som sagdt år, gerna spara sin häpnande fruktan för dylika idter; ty hvarken de eller vi komma att upplefva deras förverkligande. Att detta dock skulle vara en stor välsignelse och besparing för nationerna, samt ovillkorligt närma dem till hvarandra, och göra den lilla, nu så splittrade jorden, till ett enda syskonrum i det s ora sadershuset. det är säkert. Frösta sig kunna royalisterna äfven med den öfvertygelsen att sanna tepublikaner, ej annat än på naturliga, lagliga våsar, skola sträfva till sitt sköna mål: mensklighetens brödraförbund; ty så visst, som inga språng, inga väldsamheter finnas på naturens och försynens vågar, så visst kan hvarje skönt mål endast uppnäs på dessa vägar, derför äro sanna republikaner äfven de laglydigaste medborgare, ehuru de, på al. la tillåtliga vågar, sträfva att afskassa de menniskostadgar, som strida mot Guds eviga lag.