Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1842, sida 1

2 amarörers blickar. Vi räftne hienne till deras motsatser: vi anse henne för ett naturens barn, som, likt med blommorne och smekt af den sväalkande vestanvinden, derföre medfört från hembyggden blommornes doft och helsans färg. Se här ett exempel: (här införes stycket, som börjar hag. 2 med orden: Ar 1707 föll det våren in att göra vintern en ournris Sc. och slutar p. 3 med följande: — bad med innerlig andakt till Gud, att hemnnes sons sista sömn måtte blifva lika lugn, som den förstu). Vi ha valt i högen, som man säger. Skulle läsaren få boken i sin hand, förespå vi att han skall finna många ställen, lika detta, och kanske ännu bättre. Och härmed ha vi antydt de allmänna dragen af de egenskaper, Er Zeipel sasom poetisk törfattare i obunden stil i sitt ifrågavarande arbete förradt. Vi vilje nu öfvergå till de mera euskålda förhallanden, som röra samma arbete. Mången har anmärkt. att för de teckuade händelserne icke kan upptäckas någon beråknad lösning, som skulle gifva dem deras mening och förklaring eller, kanske rigtigare, att för de uppkastade tradlarne iche shulle på ändan finnas någon knut, som sammanhåller och gitver dem styrka. Vi kunna visserligen icke neka denna anmärknings rigtighet: men då man besinnar. hurn litet strånga i detta fall åfren dentmärktaste romanförfattare äro, måste man mildra sitt omdöme öfrer närvarande arbete med dess anspråkslöshet, och vill man tillika taga i betraktande, att törfattaren tagit sitt åmne ur historien och från en tid så nära vär, och låtit binda sig af händelser, som äro, snart sagt, för hvarje bildad bekante och derföre ej äntan våldsamhet kunna rubbas, så kan man ej underlåta act till och med tillägga författaren vissa förtjenster. Man finner ju föröfrigt det vanliga slutet: nemligen lyckosam käårleksförkiaring, och deraf ensamt kunna många gerna finna sig belåtne, så mycket mer som den förekommer jördubblad. Vi ha ytterligare hört yttras att en och annan händelse och en och annan karakter t. ex. Rudbecks och den hemlighetsfulla Lesslers kunnat utdömmas sasom öfverflödiga. Men hvad de förra elier händelserna angär, så kunna vi ej påminna oss af dessa någon, som står så skild, att han ej till någon väsendtlig del sammanhänger med de öfriga. Om den också ej skulle på alla sidor omslutas af det hela, så torde den omständigheten finna sin ursökt deri, att författarens afsigt icke varit den att lemna precist hvad man kallar en helgjuten roinan. utan endast en romantiserad teckning af några vissa punkter ur verkligheten eller romantiserade taflor ur de ryktbara vetenskap-männens ungdomslif, hvarigenom han, utan att förmycket slå sanningen och verkligheten vid örat, icke rågat helt och hallet följa den fria poetiska gångens fordringar. Hvad slutligen sLidkommer de ofvannåmde karakterernes ötverflödighet, så synes oss först Lesslers mystiska karakter icke allenast icke öfverslödig ntan till och med nödvändig, för att visa. hur ett, snart sagt, at sig jelf lemnadt qvickt ingenium. såsom Artedis, i ungdomen blifver blottställdt och lätt inledt på villovägar af personer, som förstå att insvepa sig i någon viss hemlighetsfull och sörs-änatde drägt. nen tillika hur ett dylikt ingenium, då det ifran tamiljelifsets fridfulla krets fatt hemlia kära och heliga, om ock spridda. minnen och förhappningar, han med tillhjelp af Karak terens allvar återvända på den rätta vägen, egande den vunna erlarenheten såsom en sarnunde behållning under framtidens förnyade pröfningar. Visserligen äro Lesslers chemi-bka och fysiska apparater och experimenter något besynnerliga, men desto mera retande för ett oerfaret. ungt snille, som ingenting högre önskar än allt närmare tränga naturens hemligheter i spåren. — Rudbeck (narren) äter synes ej heller öfverflödig, så vida man med författaren känner bekhofeet af nagon lustighets-makare. som kan bibehålla läsaren vid godt lynne. Han är lik Artedi dernti. att han blifvit begafvad med det der qvicka ingenium och att han. äfren som Ärtedi. blifvit utsatt för förförelser schurn af annan art). men olik Artedi dernti. att han med ett i grunder godt hjerta, icke eger Artedia allvar och fattning i katahteren. liksom Rudbeck ej heller eger nagön huld rännina, som med godhetens och tillgifvenhetens rena vanningar omfattar honom. Vi ha un för oss sjeltea åtminstone sökt redogöra och förklara de invändningars beskaffenhet. vi hört blifvit gjorda öfver ett ach aunat af isiagavarande lilla täcka arbete, men veto ei derföre. huv läsaren tycker, om han år med oss ense eller ej. En annan fråga: återstår dock. den nemligen; hvarföre författaren icke valt et: ämne af egen fri uppfinning, af mindre bindande beskafienhet, än det när. varande. Skulle denna fråga komma under författarens ögon, torde det inkast möta oss från honom, att en författare eger rättighet välja sitt ämne. hvarhellst han behagar. Ganska rigtigt! Dock står