Väl lefver det ännu, dock långsamt faller dess väldes byggnad, snart dess tinnar ramla, och vidt och bredt sig sjrida dess ruiner. Så synes der, på bergets spets det gamla, bevuxna tornet herrska öfver trakten, det krigets söner byggt, i fordna tider till skydd för strafflöst djerfva röfvar-makten. Der herrskade de, utan hvarje lag och störtade derur till blodigt slag. Nn man det öfvergifvit, och alltid det, i skogen, har förblifvit. n hotar det, liksom i fordom timma, fast vittradt. genom nattens gråa dimma. Men, en gang kommer tiden, da det faller. det störtar, fälten sucka, af spillran höljda; till dess det förblifver väl folkens fogelskrämma, men ingen fasa mera det ingifver. Så skrifver en Spanior om påfveväldet, hvaraf nan kan sluta till dess allt mer vacklande ställing, och i samma anda är hela det vackra pomet afsattadt. (Fortsättning.)