Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1842, sida 1

— ——D n. RnRnmn— — nagäll till the bloody Danes? — då mani Notre Dame i Paris sjöng messor: a furore Normannorum libera nos, o Domine! — då de på auldskodda hästar höllo intåg i Byzans, — planterade korset i Rysslands öknar och grundlade konungariken bland Italiens vinrankor; Likasom att de tider aro förbi, då de beherrskade Östersjön och alla kringliggande länder. — Nordtyskland och Sverge gingo förlorade, och Skåne och Halland och Blekingen och Bohuslän och Östersjön och Norge och Holstein och kanske slutligen äfven Schlesvig. Det var andra tider, — fortfar Fädrelandet vidare, — vi veta det väl! Och vi veta också, att var flotta blef valdtagen, och att den brinnande Hufvudstaden höll brudsacklan till denna förnedringens natt, och att statsbankrutten betalte brudskatten — vi veta det, att vi sveko ödets kallelse att blifva en Europeisk makt, 1813 och 1629, och att Sverge begge gånger fattade den krona, som räcktes oss. Allt detta veta vi och vi säga det med ängrens bittra smärta och skamfulla blygsel. Man ser således, att vi ej göra oss illusioner med afseende på den ställning i hyilken vi befinna oss. Oss synes, att det i dessa förödmjukande bekännelser ligger mera sann nationalstolthet, än i vissa andra länders skrytande svaghet, som likaaom vill ljuga för sig sjelfva och andra, om en styrka, som de ej i verkligheten ega, och derigenom förekomma begagnandet af de medel, som kunde finnas att tillgå till väckande ur sin dvala. Danmark deremot känner och erkänner fritt sin nedslående ställning, det afhöljer de sär ödet ostast just för dess redliga ihärdighet, såsom i sin trohet mot Napoleon, slagit det; men just derför inser det äfven medlen att läka dem, att åtminstone förekomma rötskada och kräfta deruti, hvilket deremot heklagligtvis ej är fallet, der man söker hölja dem medl forntidens glittrande multnade, möglade trasor och derigenom ännu mer inslammerar dem, så att de hota att alldeles förtära slatskroppen, om ej kraftfulla hjelpmedel hasligt sillgripas. I hänslan af möjlig räddning, möjlig lyftning ur det svaghetslillstäånd, hvari Danmark befinner sig, sortsar derför Fädrelandetv suäledes: Men så vidt är det dock ännu ej kommet med oss, att man, på detta sätt, utan vidare omständigheter, kan foreskrisva oss elt system, som ej är vart. Så langt är det ej kommet, att man, enligt den tyska patriotens förslag, sans phrase, kan taga, ätminstone det danska fasta landet celler hvarför ej Fyen också — öfverlemnande Seland, som en res nullius, åt den första bästa Liebhaber — blott på det ej en möjlig fiende skall bruka Danmark, såsom ett krigsmedel. Man blyss således ej all säsa sig vilja taga hela Danmark af samma svepskal, som Engelsmännen föregafvo för bortrösvandet af dess slotta. Men, säger Fädrel. vidare, så langt är det ej kommet, att vi låta bruka oss af hvem som heldst, att man kan taga hela Danmark, blott emedan det befinnes passande till att, såsom tysken säger: förbinda och utvidga en eller annan kust, och för det man kan begagna danskarne till matroser på en eller annan ssotta. Ått säga oss detta är en förolämpning, som, med behörigt allvar bör tillrätta-och tillbakavisas, hyilket vi, för vår del, härmed göra. Men vill man försöka det — må göra! Frischauf! Ni friska pojkar! bå skall det, genom handling, visa sig, alt det ännu gifves elt Danmark och ett Danskt folk, och, att det (lika så väl som Holland) icke rill. Såidant är hufvudthemat af Fädrelandets? svar på frågan: Skal Danmark ind under det tydske Forbund? och oss synes det hafva rätt, samt att Tyskland nog får nöja sig med detta svar. beremot utvecklar en insändare, i form af bref till Fådrelandets redaktion, under den af oss begagnade ofverskristen, nyttan och nödvändigheten af en Skandinavisk förening, äfven betraktad från de ) En sådan skulle nog ej heller fattas till en så fet bit. ) Således skulle Danmark alltid hålla här när andra tyckte sig behöfva det: För England, med sin flotta, för Sverge, med Norge. för Tyskland.