men dessa ögonblick voro endast flygtiga moln, som tördunklade min själs himmel; glömskans ocli försoningens sol var ej slocknad — endast bortskymd — och dess vålgörande strålar fördelade så småningom de oådla känslorne och kom dem slutligen att fördunsta. Renare, högre och klarare begrepp om menskliga förhållanderne uppspirade derefter i min själ, och gafvo dess verksamhet en bestämdare och ådlare rigtning. 2— Sedan dess har jag innerligt med mig insörlifvat den fasta och orubbliga föresatsen, att söka-återrinna samt göra mig förtjent af medmenniskors aktning och välvilja. förtröstansfullt lyssnande till en inre röst, som hviskar om framgång, trots de många och stora svårigheter jag har att besegra. Såsom första steget till detta ändamäls vinnande, har jag beslutat utgifva ett litet arbete, under titel af Sanning, hvars innehäll närmare inhemtas uti en serskild anmälan derom i dagens tidning. Då detta arbete, utom min själs historia, hvilken kanske icke torde blifva alldeles utan intresse, äfven kommer att afhandla ämnen af högsta vigt för det allmänna, samt slutligen en fullständig utveckling af den plan, hvaråt jag beslutit egna hela mitt återstäende lifs verksamhet och hvilken jag hoppas i en framtid skall medföra min fullkomliga försoning och återförening med samhället; så hyser jag den tröstande förhoppningen, att detta mitt sträfvande till ett godt mal måtte omfattas med välvilja. Ehuru jag visserligen haft en bitter erfarenhet af, hur obetänksamt och lättsinnigt mängden af menniskor dömmer öfver den brottsliges handlingar, och ofta med en oförklarlig liknöjdhet bryter stafren öfver den olyckliges hufvud, utan att känna, eller ens gifva sig mödan att undersöka de närmare förhällanderne; gå hvarken kan eller bör jag likväl till den grad misskänna ett bildadt samhålle, att det skulle förblifva liknöjdt vid en olyckligs allvarliga bemödanden att godtgöra sina förseelser. De fel jag begått, må hafva varit hur stora som helst, så är jag likväl fullt öfvertygad, att nu, sedan lagens fordringar blifvit tillfredsställde, hvarje christligt sinnad och rättänkande menniska skall, vid lugn besinning, medgifva, att 7 förspillda dyrbara år af min verksamhetsförmåga samt de lidanden jag derunder utstätt och hvilka varit mer än tillräcklige att bryta en vanlig menniskas existence samt qväfva både dess håg och förmaga att verka till det goda, innefatta ett bevekande skäl till glömska af det förflutna. Jag skulle hafva ett ganska origtigt begrepp om sann christlig kärlek och ren dygd, om jag fözutsatte, att någon, som med skål vill göra anspråk på dessa egenskaper, skulle anse dem endast bestå uti att ogilla och fördömma det onda. Denna dygd, om den ens förtjenar detta namn, skulle då, såsom helt och hållit passif, ej kunna medföra några välgörande resultater för menskligheten. Nej! den sanna, rena, lefvande dygden är den, som åger förmåga att skilja brottet frän den brottslige. som ogillar det förra, utan att förskjuta den senare, och gläder sig öfver samt understödjer den fallnes bemödanden att återvånda på dygdens väg. Om tillvaron af dessa ådla känslor har jag haft tillfälle öfvertyga mig, under min långa olycksperiod; ty jag har funnit många känslofulla själar, som, efter att hafva tagit närmare kännedom af mitt inre jag, med innerlig godhet och rärma deltagit i min belägenhet, och med öm omvårdnad underhållit den känsla för det sanna och råtta, som naturen nedlagt i mitt hjerta. Den tröst och uppmuntran. som detta välvilliga deltagande, — denua tro på det goda hos mig — skänkt mitt hjerta, har alstrat en känsla af tacksamhet, större och lifligare än jag förmår uttrycka, och hvarken tid eller afstånd. skall någonsin förmå minska, mycket mindre untplåna den. Hvem vet om, utom detta deltagende, det legat i min förmåga, att midt under den allmänna förkastelsedomen, bibehälla känslan för det rätta. Det är ej så lått att älska det goda, då ingen tror på denna känslas tillvaro, och menniskohjertat kan endast rymma ett visst mått af smärta utan att brista. Då jag nu begagnar tillfället, att offentligen hembära desse menniskozänner i allmänhet, en enkel, men varm och upprigtig gård af min erkänsla, kan jag ej underlåta att serskildt och innerligt tacka för den välvilja, hvaraf jag inom Christianstads Samhälle mottagit så mänga och dyrbara prof, så mycket mer tillfredsställande, som illviljan i början gjorde allt möjligt, för att der bearbeta en mig vidrig opinion, och jag ber de personer, som der så godhetsfullt intresserat sig för mig under min olycka, och hvilka jag vet upprigtigt önska min framgång, emottaga den höglidliga försäkran, att detta välviljans och deltagandets såde icke fallit i ofruktbar jord. Kanske kommer det en gång att lemna rikare skörd än de sjelfve förmoda! Ingen af oss vet hvad framtiden bär i sitt sköte! Då det torde intressera allmänheten att. innan mitt ete utkommer i sin helhet, få kännedom om egenden af min försoningsplan, skall jag, efter hand, sängarne meddela den, i den form den hos mig patått och blifvit utvecklad genom correspon-med en vän i Hufvudstaden. öm nin tid icke tillåter mig att sätta mig i corpastiskhet och för den goda sakens skull, måtte finna sig uppmanad att intaga denna anmälan, äfvensom hvad framdeles kan komma att från min hand meddelas genom Götheborgs och Stockholms tidningarne. Götheborg i Augusti 1842. Henr. Lidbäck. I Herr Rubenssons nätta och trefliga lokal i Masthugget har redan flera gänger gifrits Musika2, PP Fudence med hvarje serskild Tidningsredaction, och påräknar jag att Landsorts-pressen af o