Sedan de aslägsnat sig, sade jag: är det Herr Pastorns mening att ingå i Lutherska kyrkans tjenst? Ne-ej! det har alldrig varit min afsigt, svarade Pastorn något förlägen. Pastorn är väl prestvigd och har sagit behöriga examina? frågade jag vidare. Ne-cj! svarade Pastorn. Jag är af den Helige Ande kallad, och hvad han ingifver mig, det talar jag. Denna: Andans kallelse är af den heliga Congregationen i Sindnem bekräftad. Jag låter bloit kalla mig Pastor för att lämpa mig efter folkets bruk härstädes. Herrn försmår således det besvär, som åtföljer en pastorsesamen, men Herrn försmår icke titeln och emolumenterna, inföll jag. Ilerrns förhållande förefaller mig misstänkt. Min pligt emot hejsaren min välgörare ålägger mig att utforska verkliga afsigten med Herrns vistande här, och derföre förklarar jag, att llerrn icke kommer ur milt rum med lifvet, om Herrn icke genast för mig ärligt upptäcker sina planer. Vid dessa ord fåstade jag en så hotande blick på den förmente Pastorn, att allt. mod förgick honom. la-a ja-ag vill uppriktigt bekänna sanningen, sade han, och hoppas, att jag derigenom vinner förskoning. Tala, sade jag, och låt mig först veta edra öden och methodistsectens tendens. Jag är, återtog mannen, egentligen skräddaretesåll. Såsom sådan har jag sytt mången klädning i Sindnems hufyudstad. En min släglinge vid namn Hog, som länge rarit sjöman, men slutligen öfverikkit det oroliga hafvet, och slagit sig på att ssom Methodistprest predika lidens ord för en liten församling på en aflägsen ö, öfvertalade mig, som alltid haft mycken lätthet alt uttrycka mig, ismnerhet i biblisk stil, emedan min salig mor under min barndom lärde mig bibeln nära nog utantill, alt hos Methodistcongregationen anmäla mig såsom sökande att blifva Missionär. Mitt prostal gick lyckligt, och jag blef antagen. Alla ansägo mig vara af Guds Anda väl utrustad. Efter några års öfning på åskilliga ställen sändes jag till LilI liputs husvudstad, der jag, sedan jag lärt mig det Lilliputiska språket så väl, att jag derpå kunde predika, inom kort tid omvände 4200 Lilliputer till Methodismen. Genom Hans Excellens Gresve Redescl, hvilhens synnerliga ynnest jag lyckats vinna medelst smicker, fick jag inträde i minga bät: tre hus och i flere föreningar, hvaribland må nämnas missions-, bibeloch nykterhetssällskaperna. Jag visade mig nitisk, och mitt anseende vexle. En Missionstidning utg gass, som i flere digtade uppsatser framställde Methodismens stora företräde framför alla andra religionsformer och de många omwvändelser, den åstadkommit. Den ende Lutherske prest, som kände Methodismen, och på en aflägsen Lilliputisk ö nära nog hade omintetgjort densamma, om icke Methodistcongrezationen i Sindnem hos Kejsaren i Lilliput utverhat hans . rappell, blef, sedan han efter hemkomsten i en utgifven resbeskrisning lemnat en tyvärr alltför sann skildring af vår verksamhet, genom Hans Excellens Gresve Redesels inflytelse och genom ovett i Missionstidningen gjord alldeles stum, samt hotades med uteslutande i från befordran, om han icke lemnade mig ifred. Nägon tid derefter började den allmänt aktade Biskopen Allin att komma min verksamhet på spåren och att upptäcka, det jag, tvärtemot mitt gifna löfte och i strid med landets kyrkoförsattning, hade gjort och fortfor att göra en mängd proselyter. Jag försvarade mig käekt, fordrade såsom utlänning fri religionsutösning, fick under denna strid flere anhängare, och den fiendtlige Biskopens snart inträffade död syntes befria mig från all vidare fara. Den nye Erkebiskopen blef min verklige gynnare; förmodligen dels emedan han ansåg sig skyldig någon erkänsla mot min beskyddare Hans Excellens Gresve Redesel, hvilken ban till en stor del hade att tacka för sin upphöjelse, dels emedan han ville vara olik sin företrädare, hvilken han hatade och asundades. Allt nog, alla binder för Methodismens utbredan de i Lilliput syntes undanröjda. Penningar fattades blott, för att betala min i Mildendo byggda kyrka, och aflöna några ilrig sa nykterhetspredikanter, hvilka jag hade förstått att göra mig förbundna. TCollecterna och subscriptionerna i Mildendo, ehuru rätt betydliga, voro ej tillräckliga för mina planer, som omfattade hela riket. Jag ville nemligen sälta mig i oberoende af Congregationen, som varit alltför sparsam emot mig, upphöja mig till Generalapostel för hela Lilliput, och i alla trakter af landet genom mina tillgisna emissarier under den blygsamma formen afNykterhetsföreningar etablera silialasdelningar af den Lilliputiska Methodistförsamlingen. För att vinna detta ändamål, begaf jag mig till Sindnem och Blesusen, hvarest jag genom en rörande skildring af det moraliska och religiösa eländet i Lilliput lyckades insamla en betydlig summa, med hvilken jag återvände em viidendo. Mina penningar, min fromhet, mitt förekommande och öfxertalande sätt bevekte alla till och med flere Lilliputiske prester. Min kyr