Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1842, sida 1

i———— — tillsattes, herösvats all möjlighet att anmäla sig till den senare ledigheten. IIvad som är ännu anmärkninesvärdare år. att utan att vara pa frslaz uppförd, Baron Åkerhjelm blef utnämnd till denna Assessorsplats, oaktalt vida mera meriterade sökte dylik plats ocn uteslötos. En annan reserings ataärd har väckt, med skål, mycket missnöje hos hust-IImOSen här i Stockholms och Öregrunds skären, i synnerhet derf. re att den anses hafva blixvit så listizt och man kunde gerna säga lämsat utförd. Regeringen hade neml. ar 4839 nyss fre riksdagen l:tit Com.-Colle-ium utfärda en f rfat:ninz. enligt hvilken, den finska och åländska sarvg medseisna rättigheten att gå med srakler af trävaror och tjära, emellan Norrländska kuster) och andra orter skulle med är 4841 upphöra. Silunda väcktes, i förtroende till denna försäkran vil riksdagen ingen fråga derom, och ShÅårgärdssolket, st vael i Roslagen, som i Norrland, beredde sig alt efter hand kunna oka lästetalet af sina fartyg. Emellertid hade ej väl riksdagen slutat och pres5criptionstiden förlupit innan fiera handlande i huivudstaden och Sågverksegare i Norrland hos konungen direkte begärde författningens terkallande, uuder föregifvande, att frakterna eljest skulle blifva alltför uppstegrade, trålasthandeln aftyna, jernskeppningen lida, genom brist på bräder, m. m. till stufning, o. s. v. heldre som trävarorna drogo en betydlig del af frakten för jernet; de anspeglade uppå, att förbudet för Finnarne vore ett monopolium för Roslagens kustaflmoge: att denna ej visat sig motsvara Konungens nadiga assigt och vålvilja med tillatelsens upphåsvande; ålvensom androgs slera dylika, till stor del ogrundade svepskål, hvilka redan besinnas så mycket mera obehörige, som det nu i verkligheten visar sig alt de handlande här icke ens hafva frakter att erbjuda för äfven ett vida inskränktare antal Kustfartyg än de som redan finnas. De lyckades likväl, att få Comercc-Collegium, Tull-Styrelsen och Landshösdingen i VWesterbollen för sig. Endast Landshöftingen i Stockholms län påstod allmogens bästa; och Regeringen har litit utfärda en kungorelse, redan under den 50 Maj, hvarigenom tillatelsen för Finska och Mändska fartyg för transport af trävaror och tjära emellan åtskilliga Svenska orter förnyas. Deri gisves väl det hoppet, att den endast skulle räcka t. o. m. 1844, om svenska fartygens antal besunnes di motsvara behofvet; men huru skulle det väl kunna anses så, di under så vacklande Principer allmosen icke kan lita på dylika löften, och då i alla fall bevisen för motsatsen lika lätt åstadkommas af Stockholms handlande och sågverksågaro då som nu, ehuru de i verklisheten vederläggas af de sraktsbkandes dagliga erfarenhet. Huru orimligt det är, att ställa en inskränkning i Finnarnes seglations rätt emellan Svenska orterna i jemförelse med monopolium, vises lätt af enhvar: tv da skulle ju af samma skäl Tyskar hafva rätt alt fragta så på Södra orterna och Danskarna på vestra, I synnerhet är det föga honseqvent, di det be sinnas att Norrmännen, ehuru ett med oss förenadt folk, icke äga en sådan rätt. Man synes icke helier hafva besinnat att Finnarnas rått i denna del blisver till och med större, än vår egen allmoges; ty denna får icke saga dylika frakter på de ösrige Ostersjohamnarne, utom Danmark. I alla fall är saken oerhörd, då ingen reciprocitet medgisves å Ryska sidan. Men detta absurda steg är icke det enda, som visar huru ringa begrepp vär Regerinz äger om visten af den inreoch kust-seglationens betydelse för vårt land. Otaliga hinder, asgister och godlyckligheter utvisa, ait den icke uppsattat sina plister i denna del, hvarom mycket vore att säga. Xx —