Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1842, sida 1

—— — GOTHEBORG. Sista häftet af Riks-Råttens Frotokoller har utkommit och innehåller såväl frågorna om några ledamöters jäf, säsom delahtige i ce styrelseätgärder hvilka åtalats, som Reservationer af nägra ledamöter som icke instämt i de äsrigas beslut. Ibland förra slaget befinnes Presidenten Wesserstrand hafva ansetts jäsvig, i och för Trollhätteaffären, och som Riks-Rålten ansåg, att en ledamots jäfaktighet i en punkt äfven hindrade honom alt deltaga i afgörandet af de ösrige, utvick Hr W. ur Riks-Rätten. Deremot ansass Frih. Cederströms och Stats-Komissarien Tunelds anmälde jäf ej kunna godkännas, oaktadt de i Emhetsverken öfvervarit och deltagit i dessas utlutanden öfver några af frågorne. Reservationerna i Rils-Ratten utvisa föga skiljagtishel. Endast Friherre Jacrb Cederström och hammar-Radet Fägersten hafva varit skiljagiige ifrån pluraliteten i principfrågan ang. Allmänna lagens tillämpning emot Konungens rådgifvare. i de fall då Ånssarighetslagen icke innehåller serskilda ansvarsbestämmelser. Justilie-Råden Themplander och Strale hafva i några delar halft enskilda meningar, men på det hela icke föranledande till ändring i frikännelsen : och krigs-Rådet Branting har t. o. m. anfört en särskild mening till protokollet för alt silva vederbörande en ännu amplare upprättelse än Riks-Rätten. Endast i fråga om Presidenten Skogmans kontrasignation å Kabinetts-Kassans borgens förbindelse för Barthelempsondens län hafva Hr Strale och Hof-Rätts-Rådet Sköldberg sorklarat sig anse Hr Skogman böra dömas till tjenstens förlust, utan att vidare kunna bekläda embete i Rikets tjenst. Af allt detta finner man, att icke endast den egentligen byråkratiska delen af Domstolen, utan älven de fyra ledamöterna af Högsta domstolen, mangrant, med undantag af Friherre Cederström och Hr Fägersten, delat de principer, som på sätt vi redan visat. ovilkorligt, om de på dessa RiksRåttens prejudikater fortfarande af Regeringen tilllämpas, måste återföra oss till det samma enväldiga godtycke i lagstiftning, beskattning, samt förvaltning af allmänna medel och kronans egendomar, hvilket rådde före revolutionen 4809. Det är således intet tvisvel underkastadt, att alla de garantier, som Grundlagarne ansetts hafva i dessa afseenden bordt medföra för uationen, äro idel bländverk så länce den högsta Domsrätten öfver de Kongl. Radgisvarnes handlingar finnes hos en ad besynnerligt sammansatt Riks-Rätt, som den Regeringsformen nu föreskrifver; och då åter en förändring i denna endast synes möjlig genom ästadkommandet af en annan national-representation, ökar detta förhallande visten af denna stora reformfrågas senomdrifvande, med all den kraft och enighet hvarlill nationen möjligen kan vara mäktig, vi skole återkomma till detta ämne, som