Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1842, sida 1

dei hade selt den, horde han blygas att Ä i vilja isnorera alla de ter, vi redan omtalt, och som vi hir i korthet vilja upprepar: 1:o pjesernas litthet, som förorsakar den orimliza rekylen mest alla dess oligenfteter, samt äfven har till följd, alt pjesen, vid minsta tufva, salier omuil, under manövern, och shs sonder och göres ohruhbar, hvilket atminstone blir fallet med lavetten; ty virket är så daligt, att det ej tal minsta stil; 2:o pjesernas behet, som sår all riktning nästan omöjliv: 5:o riktningsinstrumentets och kornets emtalighet, då det förra beror pi ett, af blotta körningen, så lält förderivadt vattenpass, och det senare består af en, vid minsta stöt, böjd, fin spets, hvarigenom yilerligare all riktning blir ojlig; 4:0 riktskrufvarnes orimli-a längd , och 3:o hela materielens alltför stora hlenhet, som, vid ringaste ansträngning, än bringar det ena, ån det andra i oordning och hindrar uppoch af-bröstning m. m., så att, af alla de egenskaper ins. med rätta, säger en pjes böra ega, den nuvarande materielen, i verkligheten, eger ingen annan, än lättheten; men den också till en så ötverdril. ven erad, alt den hindrar servicen mer, än den sordna, visserligen alllsar stora tyngden. Medelmåttan, den gyllne, är så svår att finna; men huru kan man också af öfverlägsenheten begära medelmatta? — koljlen är imellertid den, att alla äldre, krisserfarna ossicerare förkasta den nya artilleri materielen, och kunna endast beklaga ett sådant tillstånd inom det sigtigaste af alla vapen. Ins. sar ursäkta, om vi sätta mer tro till deras omdöme och vara egna egon, än t. o. m. till åsgra utländska tidningsskrilvares lösa ord, ehuru smickrande de kunna lata i vissa öron, som beklagligtvis äro alltför bortskämdaaf dylikt klifs och just derför döfva för sanningen. bet ringa värdet af Stats-revisorernes yttrande, i militäriskt hänseende, är längesedan ådagalag dl. bet fornyade försvaret för de öfversödiga sadelmunderincarne vid kronprinsens hussarer, är så ynhliat och löjligt, att det knappt förtjente den vederläggning Åltonblads-Red. i sin not berärdigat detsamma, och jemsörelsen med 1808, duger alldeles inte; ty förrad brast det då visserligen ej, isynnerhet i vissa delar af landet; men de användes ej. — Hvad beskärmelserna öfver personligheter, oärlighet m. m. beträffar , så öfverlemna vi detta till bemötande af den vamla militären. Att han som, trots insigten i de brister, som vidlida vårt försvarsverk, ändå med så mycken skonsamhet, för alt ej säga devouement, talar om dem som stå i spetsen derför, beskylles för dylikt, bevisar blott vederbörandes oiverdrisna ömtalighet, och talar just ej för den sak de sorsåhta. IIvad som nu är sagdt för och emot densamma och ännu torde komma att sägas, torde imellertid vara nog, för att. öppna nationens ögon i detta hänseende, så att dess ombud, vid nästa riksdag, cj skola underlåta alt iaga den i behörigt betraktande och tillbarligen vedergälla de tjenster eller otjenster, som skett densamma. Derpå bedja vi Herrarne vara beredda. jnn. — I I