(Insändt och betalt.) Vid Herr M. Jonas) graf. A. Såg min vän! Hvem är som hvilar der Ljutt och lugnt inunder lilla kullen? Att ej grafven ännu gammal är Synes på den friska svarta mullen. B. Ack! Det är en gammal vandringsman, Hvilken lifvets bördor tidigt lutat. Nu han hemmet hunnit! Lycklig han, Som sin långa, svåra vandring slutat. Ja, min vän! Du talat sannt och rätt: Ljuft och lugnt han efter vandringsdagen Hvilar; uppå verlden mer än mått: Ty: — — han länge var med blindhet slagen. Fastän blind, han likvål hvar minut Gud, sin Skapare, för ögat hade. Glad och nöjd han nalkas såg sitt slut, Ty en inre röst åt honom sade. Döden intet rysligt med sig för, Då man alltid efter dygden sträfvat; Glad och nöjd den menskea säkert dör, Som på jorden from och dygdig lefvat. — Allt för honom ständigt mörker var; Likväl låt han sorgen aldrig råda, Ty sin tunga lott han tåligt bar, Säker att en gång få ljuset skåda Och det skedde! Ty en bättre lott Väntade den uppåt flydda anden, Som, förklarad, nu i dubbelt mått Skådar ljuset uti himlalanden. A. 0, min vän! Han god och ådel var, Dina ord ha skakat djupt mitt sinne, Nu han hvilar efter smärtans dar; — — Lät en tår mig egna åt hans minne! Slägt och vänner! Låten dessa ord Tränga talande intill Ert hjerta: Genom dygd blir menskan sualigjord, Och — — I finnen tröst uti Er smärta. eo MM ) Död d. II:te Juli 1842; 77 år 3 manader gammal. ——