GÖTHEBORG. Bellmans Bystens aftäckning i Rubenssonska lokalen skedde sTörliden Måndags afton inför en talrik och bildad samling af båda könen och sid den mest gynnande väderlek, ett angenämt, behagligt lugn, en klar och molnfri himmel. — 1 början var det väl något trögt, och hvar och en råg näåstan ut såsom ett frågtecken; — det tycktes som en hvar tänkt på Bellmans ord i Fredmans Epistel N:o 1: Sant va då, ingen dricker; — det kommer mig så före, som ingen kan konama sig före förr ån vi ta oss en klunk; men sedan detta sketf. d. v. 8. der förtärts en betydlig mängd theratten och annat vatten, hvarpå der finnes rik tillgång från den herrliga Kallebäckskällans friska flöde, — samt diverse annat fluidum. — blef allt muntrare och trefligare, hvartill äfven bidrog de lifliga Bellmanska sångerna, af hvilka några valda nummer voro med erkänd talang satta för instrumental-msik af Kongl. Musik-Direktör F. Stendå. — Mar. scher spelades och det marscherades kring Bellmans Bysten, och några ville till och med i lusten förlusta sig med dankring Författaren till de af fr v. Oltboff vid aftäckningen ljudeligeu declamerade ården. Och emedan allt för sig gick anständigt och solkläk!. slöts festen omkring kl. 11 med afsjungande af Folksängen. De för tillfället declamerade orden voro: Hvad stora minnen ifrån fordqna dagar Har icke Norden i sin Sagas famn! Ej tidens täring deras glans försvagar, Igenom sekler stråla deras namn; Och ifran Carlars tid upp till Starkother Förrarar häfden hjeltarnas idrotter. Hvar tid sitt lynne har — och sina seder, — UIvars anda dock från fådren gått i arf; Och mildt kring oss en återglans sig breder Från tredje Gustafs vittra tidehvarf, Då Kellgren Gudalyran höll i handen, Och Leopoldska sången ljöd kring landen. Men fråmst bland alla dock till känslan talar Bellmanska sångens lefnadsfriska ljud, Det finner återklang från höjd och dalar: Ty i dess toner lefver snillets Gud, Och menigheten grips af glädjeyran, När Bellman slår Anakreonska lyran. Han sjunger kärleken, — och glädjen målar Sin tjusningseld i hvarje blick och syn; Han sjunger vinets fröjd i glas och bålar, Och glada bifall hvirfla högt mot skyn; Han sjunger solens glans och gyllne strålar, Som återspegla sig i Målarns bryn: Han sjunger Floras prakt och gröna lunder, Och hjertan lifvas utaf fröjd och under. Och når han skämtsamt i sin sång vidrörde Hvad etiquetten något vådligt tror, Hans skämt de rena seder aldrig störde, Ty snillets makt, som i hans sånger bor, Så qvickt och lekande sin pensel förde, Och höljde bilden med ett magiskt flor: Det var, — som bredde solens ljusa lågor Ett silfverskir utöfver hafvets vågor.