Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1842, sida 1

den en vist öfver sjelfva Chrislendomen). Ins. tredje påstående är så löjligt, att det ej kan anvat, än sälta skraltmusklerna i rörelse. Likasom dygden skulle bestå i annat än uppfyllandet af våra pligter, och att detta medför fördel, den enda sanna fördelen för tid och evighet, det är obestridligt. Att sträfva för befordrandet deraf är visserligen ej stridande mot Christendom; ty det är sjelfva Christendomen; men alt deriträn vilja likasom separera en dygd, såsom den förnämsta och vigtigasle, då, i detta fall, dock ingen skilnad är tänkbar, det är och förblifver ovilkorligt stridande mot Christendomens anda och väsende, som vill enhet ej mingfald. Man skulle derigenom möjligen kunna bilda nyktra, kysha, redliga 0. s. v. men inga Christna. bet enda sätt på hvilket vi kunna medzifva riktigheten och nyttan af dylikt enskildt eller förenadt sträfvande, är, om detinrättas fullkomligt i öfverensstämmelse med christendomen, d. ä.-sanningsenligt, konseqvent, lika för alla; men vi trotsa nägon att bevisa det förhållandet är sådant med våra nuvarande såkallade nykterhets föreningar, och således hoppas vi, att vi nu gifvit tillräckliga skäl för oss mot insändarens oskål. ) Besinnom Hr Pr. Wieselgrens dubbla prestbetyg