A AME den deraf? Jo, att man slutligen finge hvarken äta eller dricka, hvarken arbeta eller förströ sig, ej ens lefva; ty illa användt är sjelsva lifvet förderflist, och verlden skulle således upphöra. Men gar man deremot från grunden och prisar allt godt som Gud beskärt, och begagnar det visligtx men deremot af alla krafter motarbetar allt missbruk, då blir sjelfva giftet välgörande, och bidrager till vår. förädling. Och hvar finner mäns den bästa undervisningen, den största krasten tillen sådan strid, till ett sådant arbete, om ej i sann Christendom, andelig ej bokstaslig, ej bunden af menniskodozmer, af vidskepliga formler. llär komma vi således åter tillbaka till den af Hr Broome uttalta sanningen, att det strider mot sjelfva Christendomens väsende, att stifta dygdeföreningar utom densamma. Ilärtill kommer ännu en invändning, visserligen endast hemtad från det yttre; men derför ej mindre talande; ty den stöder sig på erfarenheten. Menniskan, isynnerhet den som arbetar med kroppen, behöfver då och då ett retelsemedel, som spänner de slappade lifskrafterna och uppmuntrar lifsandarne, samt hvilket han derför äfven begagnar till yttrandet afsin glädje, sin vänskap, sin gästfrihet. bertill har Gud lätit den ädla drufvan vexa. Men att förskaffa sig dess saft, dertill har nordens fattige arbetare ej medel. Hvarför då beröfva honom den enda dryck, som, förståndigt begagnad, är tjenlig till allt detta, medan man sjelf förbehåller sig tusende ersättningar derför? Hvad uppoffring ligger det för den förmögnare deruli, att assäga sig bränvinet, då arbetaren deremot dermed afsäger sig allt det goda, allt det angenäma ett dylikt lifvande medel innebär? Tror man alt en sidan orättvisa mot den arbetande. klassen ej låter känna sig, och skall medföra en ytterligare slappning af det redan nog lösa förtroendebandet mellan herremannen och arbetaren? De ifrigaste, men tillika förnustigaste nyklerhelsvänner hafva derför äfven medgifvit att bränvinets alskaffande blir en omöjlighet, så länge man ej har något surrogat derför, och alla som blifvit föreslagna, hafva snarare, på längd, visat sig värre än bällre, såsom det echaufferande kaffet, det slappande theet, det blodförtjockande ölet, för alt ej tala om det kroppoch själ-utmärglande opium, hvilket, till alla tänkandes och äfven nykterhetsifrarnes fasa, på vissa ställen, såsom i Schweitz, England och Amerika, börjat intaga bränvinets ställe. Ar det ej sannt, att Nykterhetsföreningarne, på sådant sätt, alstrat herrliga resultat? i bå vi således, med Prosten Broome, se att t. 0. m. redliga nykterhetsvänner utgått från en falsk princip, och derför måste komma til! ett falskt resultat, huru mycket förkastligare bli då ej nykterhetens falska vänner, som tyckas hylla den jesuitiska principen, att ändamålet helgar medlet och hvarpa Herr Prosten, Per JVieselgrens dubbla prestbevis ge oss talande exempel, hvaruti han åt samma person medelar goda betyg om den gått in i nykterhetsföreningen, men i motsatt fall, daliga. En sådan trollkraft tilltror han det förra steget. om hans handlingssätt just är så alldeles öfverensstämmande med redlighet och prested lemna vi derhän. Men då man ser sådana streck begås af en man, sådan som Wieselgren, då man hör och ser dessa nykterhets-sessionspredikningar och de oordningar, som der vid stundom söresalla, hvad tanka skall man då få om nykterhetsväsendet? Måste man ej tro något annat, än det angilna ändamålet ligga under den fanatiska ilvern. T. e. ett nytt band på samvetssriheten, en viss böjelse åt methodismen, för att ej säga katholicismen. vi kunna åtminstone ej annat än billiga Förf:s och fleras åsigt om ett hemligt samband mellan nykterhets-svärmeriet och methodismen, hvad också det sörras korysser invända deremot, vi hoppas dock, alt Pastor Scottes exempel skal! asskräcka från vidare försök i den vägen. Slutligen lemnar Förf. några uppbyggeliga utdrag ur Nykterhets-förenings-protokoller, hvilka om också ganska sannolika, dock troligen äro singerade, eljest hade han väl utsatt ort och tid. Vi hade dock helst sett om de ej varit fnuenna