Grönskar hela jorden vid, tro mig, snart vi då ha vår: baklänges gå kräftans spår, framåt skyndar lifvets tid. Endast den, som brukar skon. vet hvar foten är i kläm: öfver floden tvärs går bron, ej i sjelfva forsen däm; två och tvä dock fyra gör, som, i tabulan, det står. Gud! bvem uppå dörren slår? Jag på er dock lita tör? Skingren detta satans bo, tålamodet nu är slut. Tänka får man ej, blott tro; stoppen Jakobinens trut! Han offentligt påstått har: Två och två dock fyra gör. Nej. jag sa — — Bort honom för, satsen eljest lätt blir klar! tad efter Luther, despotismens kraftfulle bekämpare och besegrare, ett bevis att det redan varit så beskassadt i de äldsta tider och troligen kommer att blifva så till alla tiders slut, så alt man väl har sköl att med gumman ropa: Gud bevara vår länsman, ty oftast blir den senare villan värre än den förra. Men det är ej heller underligt, alt så tillzär, då, enligt den vises ord till Diocletianus i Salona, hans tillflyktsort, efter hans srivilliga nedstigande från thronen: man ovilkorligt blir döf och blind på mensklighetens höjder. Det vore ju då en ren välgerninzg både mot dem, som stå på håjderne och dem, som bo i dalarne, att nedlyfta de förra från sin farliga höjd, hvarifrån de, blinda af smickrets narkotiska dunster, döfvade af dess och ezenkärlekens stämma, slunga sina blixtar på dalens idoge innevånare, hvarken seende hvar de träffa eller hörande braket. Säkrast vore kanske dock, att som Diocletianus, srivilllat nedstiga derifrån, och lära sig känna, hvad det är att vara menniska. Störta de, derigenom att vulkanen brunnit ut; ty oftast är det en sådan de stå på; eller störtas de af stormen från höjden eller djupet, så krossas de säkert, och ju högre man star, desto djupare man faller. Men nu till den gamle Luthers sång. Enkans bön. Den gamla vakar helt allen, i djupan natt, sid lampans sken: Bevara Gud, vär länsman väl! Det ber jag utaf all min själ; ty nöden lär att bedja. Och länsman stod vid bennes hus, han trodde gumman fått ett rus). Han trädde uti stugan in, att forska ut den gamlas sinn; hur nöden lär att bedja. Af åtta kor min hjord bestod; för förra länsman sög vårt blod, han tog den ena kon för sig, och frågte litet efter mig. Så nöden lär att bedja. Jag svor på honom: dåre jag! Till strast mig Herren gjort i lag; ty sen han ganska ynkligt dog, den nya två utaf mig tog. Så nöden lär att bedja. Då svor jag ännu argare, och hörd blef min förbannelse: ban halsen bröt, ni fick hans makt, och fyra kor ni tog till slagt. Så nöden lår att bedja. Hos den. som kommer efter er, min sista ko jag säkert ser — och derför ber till Herren jag: Vår länsman ej ifrån oss tag. Så nöden lår att bedja. att bedja tör honom. jar kören deraf rättnu blisva för stark, för att Öfverröstas af hela afarundens här. Och, ännu ————— — ——