Article Image
Det hade väl ingen trott den gamla, af alla silor så mycket åberopade hedersmannen Luther, om alt vara en sådan satirikus, en sådan rabulist; men eget är det, att just mensklighetens största välgörare, ljusets förnämsta kämpar alltid utskrikits för rabulisteri af mörkrets parti under sin samtid, och, om de, sedan de segrat, sedermera för syns skuld, äfven hyllas af detta, så måste det ändå alltid ske med en missfruktan, att, säsom här, just blifva vederlagda af sina egna föregifna heroer, och finna dem sjunga ur samma ton, som den, nämde parti, nu si gerna ville qväfva. Det skall dock ej lyckas för dessa lögnens drabanter; ty, som sanningens stridsmän, i alla tider, haft samma saltrop, börDer Invalid im Irrenhause. Leipzig, Leipzig! arger Baden, Schmach för Unbill schafftest du. Freiheit ! hiess es. vorwärts, vorwärts: Trankst mein rothes Blut, wozu? Freiheit ! rief ich, vorwärts. vorwärss! Was ein Thorgnicht alles glaubt! Und vom schwerem Såbelstreiche ward gespalten mir das Haupt. Und ich iag. und abwärts wälzte, unheilschvanger, sich die Schlacht: uber mich und uber Leichen sank die kalte, finstre Nacht. Aufgeweckt zu grausen Schmerzen. bäennt die Wande mehr und mehr; und ich liege hier gebunden, grimmige Wächter um mich her, Schrerich wuthend noch nach Freiheit, noch dem bluterkauften Gluck, peitscht der Wäcnter mit der Peitsche mich in schnåde Ruhznaruäck.

22 juni 1842, sida 2

Thumbnail