Red. af Tidningen Phenix har uppmanat oss, att lemna plats i vär tidning för följande dess förklarinz, med anledning af en tidigare notis om Pigan Christina Nilsdotters frånfälle samt det på Herr B. Anderssons i Aby begäran i Tidningen Phoenix för den 44:te dennes införda läkare-bevis af Med. Doctor C. W. Hultgren hvilket stod att läsa i N:r 52 (65) af denna tidning, så lydande: Herr Andersson har således, hvad den af oss i N:O af denna tidning omfärmåälta pigans hastiga dödssät beträffar, till alla delar ådagalaggt sin oskuld. Att emellertid icke vi, såsom talesättet lyder, lupit astad i ogjordt väder, bevisas icke allenast deraf, att den aflidna pigans såstman och syster hos Pastorn i församlingen, Herr hyrkoherden Ingman, begärt att få se den döda, i benhuset insatta kroppen, emedan de sörsport-att Mar. Christina Nilsdotter skulle hafva omkommit dels genom qvälninz i vatten och dels genom ett djupt sticksår i halsen, — utan älven deraf, att den aflidnas moder hos Konungens Befallningshafvande i länet angifvit Herr Andersson såsom, varande bemälte pigas baneman och tillika anhallit om att laga undersökning rörande hennes dödssätt måtte å den döda kroppen anställas. — Det är publicistens pligt, att, så vidt han kan, söka verka för upprätthallandet af den lagliga ordningen och att fästa allmänna uppmärksamheten, vid sådana förhållanden, hvilka han anser vara sortjenta af densamma. Utgående från denna grundsats kunde vi således icke handla på annat sätt, än vi i ofvanbem. N:o af denna tidning gjorde. Vi utsatte emellertid hvarken stället, der brottet skulle halva blifvit begånget, eller den förmente våldsverkarens namn, i den öfvertygelsen, att, om ej det af oss omförmälta ryktet var sannt, skulle den, som visste sig vara ett föremål för detsamma, snart offentligen adagalägga sin oskuld, ochi motsatt fall var det alltid tids nig att utsätta namnet sedan gerningen blifvit konstaterad. Vi upprepe fördenskull, hvad vi i vårt senast utaifna lordagsnummer yttrade, nemligen att vi icke tro oss hafva gjort Hr Andersson någon olkjenst genom det att vi gifvit honom anledning att ofsentligen vederlägga de om honom i tysthet kring smygande sorklenliga ryktena. Huru barbariskt ut smyckade dessa voro, känner IIr Andersson bäs sjelf, äfvensom att de icke allenast voro allmänna utan äfven allmänt trodde , ja till och med til den grad, att mängen enskilt, välgörande indivic gaf den aflidna pigans sig beklagande moder pen ningar, för alt atminstone sålunda söka trösta hen ne öfver den förmenta smärtande förlusten. Y skulle stadna i mycken förbindelse hos Red. a den härstädes utkommande Handelstidningen, or den, alldenstund den intagit Hr Anderssons veder läggning, äfven ville reproducera denna vår föl klaring, på det att vi icke af dess publik mått blifva ansedda sisom personer, de der lättsinnig hehandla ämnen och utsprida rykten, som rör medmenniskors lif, välfärd och ära.