och lika stor lingersärdighet; dock må vi uppriktigt tillstå, att sådane Musikstychen i det högsta kunna aftvinga en beundran öfver hvad fliten kan uträtta. Helt annorlunda är vär mening i afseende på Lieder ohne Weorte af Mendelsohn Bartholdy. Vid föredraget af detta lilla men sköna stycke, ådagalade Anna Fiebig egentligen hvad hon kan, och huru utomordentligt mycket vi unnu kunna vånta oss af henne, med förutsättande af hennes ihärdigt fortsatta framskridande på den af henne beträdda banan. Vi hafva ännu aldriz hört dessa sånger föredragne med en sådan klarhet, en så varm känsla, celler så skönt, så sant poötiskt uppfattade. Skada att de endast voro 2! Das Ständchen af Liszt, för Pianoforte, var rätt nätt, men fordrar, om vi så må uttrycka oss, ett pikantare föredras, som (det är oss en glädje att kunna siga det) synes vara den unga virtuosen mindre egendomligt; motsattsen skulle, i en så ung ålder, snart kunna närma sig det bizarra och är snarare frånstötande än tilldragande, I santasien öfver Themas aus Moses, af Thalberg, framställde, deremot, Anna Fiebig sin talang och sin bravur på ett förvånande sätt. De mänga svårigheterne vid detta stycke äro tillräckligen bekanta, men just desse svårigheter blifva, dess värre, ofta utförde på bekostnad af tydligheten. Icke så hos Anna Fiebig: hvar not i det genomgiende, herrskande Themat kunde höras och tydligen förstås, och det hela blef, trotts de mellangående och hastiga passagerne, behandsadt af henne med en frihet i föredraget, om vi endast hafva hört utaf konstnärer af den första rangen. Det är oss, med hänsigt till konsten i allmänhet, alltid af högt intresse, att möta en ung talang, den vi, med visshet, kunna förutse en glänsande lefnadsbana, en talang, som redan af naturen så rikligt utrustad, vid sidan af en så huld och det äkta i tonhonsten så sannt hängifven samt i allmänhet så humant bildad Lärare, som Anna Fiebigs Fader, II:r Professor Fiebig, har blifvit ren för dessa fläckar och skuggsidor, hvilka alltför ofta förringa vår konstnjutning, när vi komma i närmare bekantskap med konstnären sjelf. Må Anna Fiebig ännu rätt långe blifva blyg och barnslig som nu! då skall hon aldrig sakna vänner som älska och värdera hiennel.