Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1842, sida 1

mot hiyjcklar-ynållet srån Herr Scott? — — — — — Stockholms-tidningarne berätta om en tilldragelse, som är bedröfligare än många andra, hvilka omskrikas såsom stora olyckor och syndastraff — en tilldragelse af djupt nedslående beskaffenhet, emedan deruti framlyser en förvillelse, som hotar alt för sekler qvarhalla fiderneslandet på samma laga punkt i näring och handel och hindra dessas uppbringande till någon jemnforlighet med andra linder. vi mena det beslag, som blifvit sjordt å varor, som en viktualie-mandlare införskrifvit. Föga farligt ligger deruti, att en oförständig och påslugen tiskal tillställer ett förargligt uppträde; men en förskräckande ömklighet uppenbarar sig uti det steg, som blifvit laget af en borgareklass, hvars anspråk är att stå främst i bildning. Det är väl sant, att icke något Grosshandels-societelens tillgörande är i fråga: men många bland de anseddaste Grosshandlares namn skyldra, hvilka man icke utan den yttersta förvåning ser under en dylik demonstration, hvilken dessutom är oformlig och aldrig kan föranleda till annat än att blotiställa dessa namn för åtlöje. I skrä-anspraken ligger en bitter satir på menskligt förnuft och mensklig ordning; och likväl framträda de just under rop på ordning. Naturen anvisar en mängd vägar, dem menniskorna af sin egen fördel vanligen tvingas att följa; och så komma de snusförnustige och tro sig af dessa anvisningar böra stilla positiva lagar, på det de må synas vara bemälte snusförnuftizes egna händers verk. Naturen verkar imedlertid konseqvent och gör inga hopp, skiljer icke verkningar från orsaker; men i denna del tycka lagmakarne icke att det är så fasligt noga. Salunda då naturen vill atlt hvarje menniska, som sysselsätter sig ifrigt och lyckligt med ett göromål, icke utbreder sin verksamhet åt mänga håll, hafva lagmakarne i sin vishet beslutit att af denna natur-lag göra en positif lag, som säger, att man icke får befatta sig med flera göromål, efter som naturen anvisat, att man ersordras för en fördelaktig handelsrörels utländingen, blilva otillvå re: och denne blandar sig icke i grossh utan finner sördelaktigast att på stället af honom icke särna gör det, i fall man är mån om sin fördel. Fingrandet på denna naturlag, bemödandet att fastlåsa den med konstejorda lås är det, som srambragt skrå. Man har dervid dock glömt, att naturen i alla sina lagar inlägger korrekliverOm 1. ex. jemnt hundrade personer på någon viss plats kunna finna sysselsättning med en viss handtering, så framkomma dessa hundrade; och icke flere visa sig, si länge desse hundrade äro sin befattning fullt vuxne och med besked sköta den. Behofvet tar anvisat detta antal, men med det nämnde vilhoret; lagmakarne bestimma det deremot utan vilkor. De, som ordentligen underkasta sig de tillkonstlade skräreglorna och vinna burskap på handteringen, få sedermera (i fall de äro ense, hvilket föga svårigheter möter inom societeter) sköta henne så illa de behaga, preja köpare, narra säljare, försumma att anskaffa det ersor!erliga, anskaffa öfverflöd af det onödiga, taga behosven från ställen, der de äro dyrast och sämst, m. m. d.: och intet korrektif sinnes, emedan den försuskade naturlagen förbjuder fuskeri. Vi vilja taza till exempel den såkallade grosshandeln. De speciella kunskaper och de förbindelser, som e med ingliga för en detaljhandlaandlarens yrke, köpa, hvad han sedan vill utminutera, grosshandlaren icke fordrar större vinst, än släligt är, d. v. s. än inlörskrifningen skulle kosta minuthandlaren sjelf, hvilket i alla fall är mera än hvad samma införskrifning kostar grosshandlaren, som bör äga vidsträktare förbiudelser och röra sig mera i stort). mträflar äter, alt Grosshandlaren icke vederbörligen sköter sitt Yrke, att han icke håller minuthandlaren tillhanda hvad denne behösver, eller att han fordrar en oskäli då ser sig minuthandlaren nödsak förbi: och så snart en böjelse för så lange g vinst, ad att gå honom detta visar sig nå