tlerrar Olthosss och Tellefsens Bellmanska soircke förliden Maåndag. eller Annandag Pingst. var ganska talrikt besökt och tillfredsställelsen med den samma allmän, ehuru bifallsyttringarne ej voro så stormande som någon gång förut; hvartill väl hufvudorsaken var, att H:r Olthoff denna afton ej befann sig rätt väl vid röst, hvilket ock mahända inverkade på lynnet. Att de flesta styckena voro förut ett par gånger gifna. kunde ej förringa deras värde: emedan då man ser och hör; Fader Bergström singra ditt Oboe, bläs, på det lifliga sätt och med den rika mimiska förmaga, som H:r Olthoff vanligen utför det. skrattmusklorna alltid ovillkorligen sättas i rörelse, ty den inre fröjden, som framlyser i blicken och bestrålar hela anletet, har den elektriska egenskap, att ögonblickligen medde a sig och verka på alla. — Ehurn Bellmans genialiska produktioner böra utgöra qvintessensen i en Bellmansksoire, säg man dock Arian ur Fra Diavolo gifvas med mycket bifall. och H:r Tellefsen aflagalade vid dess utförande en vacker talang, en berömlig musikalisk skicklighet och färdighet: älven i Huar du dig värder och plirar och ler utförde han Camillas vol con amore och öfverensstämmande med persona questionis. Bellmans skämtsamma Sang för Magistraten uti T. utförde H:r Olthoff ganska bra; ehuru en, som förmodligen bättre kände de seder och bruk, som hos svin öfliga äro, trodde sig hafva någon gång hört och sett samma gifvas ännu naturligare; likväl tro vi, att publiken med mycket nöje skall återse samma stycke. Som vi tillstyrkt dessa glada och trefliga Sångare mer omvexling i sin repertoire, och de derpå ega rik tillgång, kommer i morgon ett nytt divertissement att gifras, åt hvilket vi ön-ke ett talribt besök! — Att i allmänhet yttra något om vär berömde land-man, den genialiske Bellman, som är mycket omtalad. men till sitt inre värde litet känd, tillåter oss icke nu ntrymmet. Hans glada, humoristiska skapelser, som åro tableaur v vans at det lågre samhällslifvet. innehålla emedlertid intet anstätligt för den rena sedligheten, och den sni lrike Keligren yttrar ganska träffande: Anständigheten kom: och Sederna försvunno. Ja man kan snarare anse Bellman såsom en befordrare af måttlighet och sedlighet; ty om honom gäller devisen. som sted på Rideaun i vär gamla Theater: Castigat ridendo mores.