trotsar svensk regering, svenska domstolar och , svensk national-ovilja, utan äfven lika offentligt proklamerar (eller låter sitt första bikt-barn proklamera), att han icke ens skulle kunna frivilligt lemna sin plats, om han än hotades med martyrlomen för sin envishet att stadna qvar! ? Det är sauleles icke individen Scott, som söker och vinner en ofantlig magt inom Sverige och svenska kyrkan; utan det är methodismens utländshka styrelse! ? Scott, ehuru icke egentligen underst te, vistas dock här och är åtkomlig för svenska lagar och myndigheter; men han är blott ett blindt, viljelast verktyg åt en utom landet vistande och här oåtkomlig korporation, hvars tillvaro och anda och verksamhet äro oforgåängliga. Deta örimliga och olycksdigra förhållande har förr lifvit papekalt; men ingen synes hafva fistat uppmärksamhet dervid eller besinnat, alt methodismen, om den lyckas att blifva den rådande religionen hos svenska folket, måste leda till samma sarliga tillstånd, från hvilket det förr kostade så mycken möda alt frigöra menshligheten, nemligen att religionen har sin styrelse utom landet. Den, som arbetar, offentligen arbetar, pi landets religiösa lif, mi isle lyda under ett öfverhufvud inom landet, så vida vi icke ater en gång skola blifva underkastade en katolicism. I Det är sannerligen djerst och vitltnar om methodismens trygghet om sin seger, att d:ss föreständare högtidligen skryta utaf en sak, som borde väcka vår regerinzs uppmärksamhet, i fall den kunde väckas af någon tinz, som rörer nationens stora interessen, och icke blott af barnsliga dynasliska farhågor eller af motvilja att ur derkasta sig folkets ombuds beslut i anslagsfrågor. mgen sak har i sednare lider förevarit af si ofantlig vigt, som methodistfrågan, sa snart man nemnligen icke fäster sig blott vid ögonblicket eller tillsalligheten. Må man icke uf hat mot en pedosk lra lata narra sig att gynna ett smygande religiöst gilt, som väl kan hjelpa till att för en sund motarbeta denna lära, men också skall för långliga tider mörda nationens hela moraliska kraft och bildning! Man måste hafva föresatt sig att hvarken se eller hara, om man skall kunna undgå att skandaliseras af de skamlösa motsägelserna i methodist-höfdinzarnas framfart. RIissionären förklarar sjelf, att han visst icke omvånder, emedan hans lära icke utgör en egen religion utan blott ett uppbyggelse-verk inom var Iutherska kyrka. Sedan komma sektens äldste och proklamera, att missionären icke har nagon magt öfver sig sjelf, utan är ett viljelöst verktyg i styrelsens händer. Ilvilken är nu denna styrelse? hvar fins den? Det vissa är, att den icke finnes inom den kyrka, inom hvilken missionären arbetar. — Erkände methodismen sig för en egen kyrka, så funnes åtminstone ingen motsägelse i dess styrelses vistande utom landet; men nu uppstår den orimligheten, att arbetare inom vår kyrka hafva sin egen styrelse utom landet, men sjelfva kyrkan sin styrelse inom landet. Ilvilkendera som skall segra i längden, det är icke svårt alt inse; ty alt båda kunna fortfarande bestå bredvid hvarandra, det är en galenskap alt tro. Men — — alt varna är fåfängt arbete, då de, cam cbnIoO väckas ilin cafva