Många befångda saker har man, tid efter annan, hört angående Låserict och vissa dess mörka patroner, men så vildt skenheligt, så utan hof och sans, skamlöst i sitt fräcka, bedrägliga förfarande, som en viss till Vikarierande komminister någonståns nyligen förordnad Sacri Ministerii (111) Adjunkt bär sig åt, har hittills, troligen, varit exempellöst. Vi hafva länge hört omtalas, huru under det han i bondstugorne profeterat för qvinnorne, deras döttrar och pigor, han allt emellanåt vändt sig om till en förtrogen af sitt eget medfölje och åt denne gjort de löjligaste hanskratt, grimaser och diverse mimiska fuffens; hurusom han, under sine läseripredikningar, bland andre dumheter, ätven omtalat hvad svett han vore af predikandet öfver församlingens synder, för hvilka han likväl gerna ville grata och svettas blod, om det hjelpa kunde, 0. s. v., men straxt derefter, sedan han kommit ned från predikstolen och bakom altaret, för sine förtrogne sjelf gjort narr af allt hvad han sagt och inbillat den ensaldiga hopen samt berättat de gröfsta, orenaste historier om sine på morgonstunden vyverkslällde eller på estermiddagen tillämnade Orgier och mandater, 0. s. v. Vi hafva vidare hört berättas, att ifrågavarande lymmel, som skall vara fästman, sedermera likväl brukat fria på åtskillige ställen; att han, som i muntert lag, bland dem, som han vet Verkligen kånna honom, är den sorste och den siste vid glaset, raffel-lådan, och så vidare, sekunden derefter, om han kommit i presterlig förrättning, by er om skin, och kläder sin mine och allt sitt forbållande i säck och asko, et sic porro. Men vi hafva först i desse dagar, af tvenne trovärdige, äldre män af det stånd den ifrågavarande Adjunkten yanhedrar, fatt oss berättadt: att han, nyligen, straxt efter förrättad nattvardsgång, ingätt uti ett närbelaget bondhus, hvarest en vacker bondflicka några dagar förut stått brud, och