ge —74 d411— voedviIi10180;,; hvilket verkligen icke är otroligt, ty den allmänna harmen skall vål en gång göra sig hörd . nm ——— — —. J— — Vi yttrade, för en tid sedan, några ord om det hvilande representationsförslaget, i hvad angar Utskottets sätt att förfara, eller rättare dess oförsiglishet att ashandla allmänna satser, mer än hossta nöden kräfde. Det var isynnerhet ordet personlighets-princip, som vi tyckte vara något i otid uttaladt. bet sämsta med detta, likasom med andra allmänna uttryck är, att det så lätt misstydes-. Alla fästa icke samma begrepp dervid; och selunda uppstå split och misstreende och håtskliet emellan menniskor, som skulle väl förlikas, biott de förstode hvarandra. Missförståndet begagnas af de illparige, för alt motarbeta, hvad de icke skulle kunna annars göra forhatlist. På detta sätt har det lyckats att samka sorl öfver den arma personlighets-principen och dess bekännare. Om desse, i stället för att deal in generalities, uttryckligen bestämde, hvad de mena med sin princip, så shulle sienderne till all representations-förändrinz icke lyckas inbilla en god del af nationen, att reformvännerne äsysta en representation af torpare och lego drångar. vi äre sullkonligt ölvertygade, all ingen med sin personlighets-princip menar detta; examinerar man dess försvarare noga, så skall man säkert finna dem blott utga från den grundsassen, alt menniskan gäller och bör gälla såsom individ, men icke såsom del af en tillfällig eller tillkonstlad korporation. Denna grundsats kan icke med lika framsång nedskällas, ehuru den i sjelfva verket är resormsienderna f-rhatligare än den galenskapen, att beroende och tjenande personer borde äga valrött. Med en längst ned i den för dagen lesvande mobben utsträckt valratt kan aristokratien rätt bra förlika sig, såsom Englands exempel visar; och det är egentligen på omslag och för attinleressera medelklassen, som våra s. k. konservative visa en sädan fasa för den lägsta solkklassens valrätt. Deremot hatas af själ och hierta den färstnämnde tydningen af personlighets-principen, eller den att menniskan måste frigöras från hastoch Korporationsanspråk och gälla blott hvad ham gåller såsom mennisha. benna personlighets-princip är bildningens och duglighetens seger, då deremot den andra är råbetens och salhetens, tills vidare åtminstone. Ilvar råhet och salhet sinnes, der sinnes och ett fält just för de haster, som en gång förstått tillskansa sig magt och rikedom. Vi beskylla visst icke sista Cons itusions-utskott att hafva hyllat denna personligbets-princip, ej bieller någon annat än i ord; i tillämpningen har den nästan försvunnit. Att alldeles slippa ifrån klassvisende är mycket svärt; och om val-lacen för landet förut hvilade på de jordegandes klass, så söker Utskottet nu föra den in på en ny hlass: de förmögnares — ty vi vilja nu icke nämna den inblandning af näringsidkare och capaciteter, som man velat pro forma; den är så liten, att den aldrig far direkt inflytande, och det indirekta han utöfvas äfven under disqvalisikationen. Hvarje qvalifixationsgrund är behäftad med något klass-artadt: och census är kanske minst fritagen derifran. Adren företer redan en klass, kön likasä. Frågan är således blott den, i hrilken klass inträdet är lättast för personlizheten; men sasånat är alt spekulera på att heit och hållet frigöra denna och ge henne absolut qvalisikation; ätminstone har Ulskottet icke försökt det. Inträdet i de förmögnares klass synes oss visst icke lältare än i jordegarnes. Meningen är icke att uttämma detta ämne: dessa få anmärkningar äro blott i förbigående gjorda och torde en annan gång vidare utföras. I ett annat afseende hafva vi för närvarande äfven en anmärkning att göra. Utskottet var så upptaget af sitt stora project, att alla små måste asidosättas. Detta var äfven konseqvent. Trodde man ett ögonblick, att det förra kunde gå igenom, så fann man naturligtvis de sednare öfverflödiza; och det hade nästan varit en orimlighet alt föreslå delar bredvid det hela. Ivislade man deremot på dettas seger, så var det stora arbetet icke blott negatift skadligt, såsom rent bortkastadt, utan äfven ett positift ondt, emedan det för langliga tider stängde vägen för det partiella, möjliga. Motståndarne mäste glädja sig åt hvad skedt är; ty att bedrifva det storas förkastande kommer att kosta nästan ingen möda, då deremot den vanligaste blygsel skulle gjort det svårt alt sätta sig emot hvarje förbättring i detaljer. Under en allmän strid om hela grundlagen skola vi således i några decennier vara stängde från all tanke på förbättring i delar; d. v. s. under striden om det omöjliga måste det möjliga äfven ligga neder. Sålunda hvilar icke till antagande något specielt förslag om nödiga ändringar i 45 2 Riksdagsordningen, intet om Indragningsmagteas afskaffande etc.; och vi få nästa riksdag intet, emedan vi mma (14