Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1842, sida 1

om hörde till Nermanska och Oxhufsvudska ligan, lå man betänker dess handlingssätt i den föregifre dodes, Öfverstlöjtnant Oxhufvuds, sadrens koneurs, och hans artighet att verkligen dö, just då han skulle erhålla ett stort arf ellen sin mördade bror, hvilket varit mer än nog att tillfredsställa alla hans kreditorer. Mahända torde Herr Oxhufvud dock finna rädligast att alldrig mer infinna sia bland sina bedragna medborgare; ty sådana fläckar lära vara ganska svara att tagaut, ja, omöjliga; da ej ens den store kemisten Berzelius, oaktadt sorsragan 48358, kunnat uppgifya något medel mot skamfläckar. Ännu återstår att tala om ett par berg, som skulle föda: 4:0 Unions-kongressen, som med så mycken pomp annoncerades, såsom sista grunapelaren för föreningar att grata åt? och som sbulle skänka säkerhet och enhet i alla förhållanden mellan Svenska och Norrska brödrafolken. Hvad har den imellertid uträttat under den runda tid den varit tillsammans? Jo, ådagalagt dess ordförandes, Herr von Hartmansdor ffs oegennytta, hvars råtta halt vår korrespondent dock nyligen ådagalade, samt framkläckt ett missfoster till vapen, hvilket i sig sjelf är högst likgiltigt; men af hvars kungörande något i förtid, det gjorts ett förskräckligt väsen, likasom det varit att förråda en statshemlighet. Troligen fann man sjelf att det var ett rötägg, och blygdes derför. Oss synes, att Unionsvapnet gerna kunde förblifva sådant det är, och alt Vorge ej kan begära mer; än att ställas i bredd med Srerges bästa del. Götha rike; ty den opinion ir alldeles falsk, att Lejonet öfver de tre strömmarne blott betecknar en provins, det betecknar tvertom, 8 af Sverges bästa provinser och tvenne betydliga öar, innehållande nära dubbelt så manga innevanare, som hela Norge, ergo synes oss Norrmännen ingenting ha att klaga cfver den plats deras vapen, hittills intagit i Unionsvapnet:; i flaggan deremot borde deras färger mahända ha ett större rum. Vi anse allt dylikt imellertid för så obetydligt, att blott småaktighet kan fästa sig dervid, och det hittills af Unions-kongressen gisna resuttat fer en verkligen löjlig råtta. Sak samma är det 2:o med det hotande koalitionsberget, som skulle vara upprest under s. d. Statsradet och f. d. Presidenlen, Friherre af Nordins auspicier. Detta koalitionsberg var väl egentligen blott ett hjernsp ke al de servila; vi trode aldrig derpa. hivad har imellertid blifvit resultatet af denna hetande chimer? Jo, en i sannina hjlig råtta, en kammarjunkare, hvartill Herr af Nordin låtit utnamna sin son, såsom ett tecken. af koncession och försoning fran den sidan, och så skall det alltid gå om man byzger på aristokrater , de mi taga munnen än si full af liberalitetsluft: ty adeln är, som Malte Brun sade, kendelleis ensodde son, och kommer derför aldrig att dela folkets allmänna intressen, utan, om den ibland synes vilja ställa sig i spetsen derför, är det blott på det den, huru vinden ock må vända sig, alltid må slyta ofvanpå, sesom allt litt, skum och spanor. Försoningen mellan framtidsoch nutidsmannen, heskrisver Förf. imellertid högst rörande och litfligt t. o. m. hvad betjeningens singerpehning beträffar. Ytterligare heråttar han om kondeljens beteende i det ryktbara Järlamlet, samt i frågan om ett boställe vid lifregements Dragoner, hvilka saker begge bära vittne om Statsrådets medzörlighet och afgifva nya bevis på våra paståenden om detsamma. Enligt Brefskrifvarens yttrande, lära vi snart ater hasva en intressant trychfrihetsprocess att förvänta, eller rättare fortsättning af en redan 4858 borjad aktion mot förf. till den såkallade RÅda Boken, hvilken aktion blef afbruten, dels för en del osormligheters skuld, dels emedan sors. s. d. Konstförvandten Napoleon Berger, afvek. Ilan lär nu återväntas och intressant skall bli att se huru vederborande komma att behandla denna sak, ej så mycket för sjelfva ämnets skuld, som är högst lumpet, utan för principens skuld. — Hvad Förf. säger om orsaken till uteblifvandet eller uppskofvet al konungens resa till Norge , anse vi temligen hardraget; ty om Konungen äfven tagit afsked al Storthinget 4859, så är det ej sagt, att han derför ej ämnat vara närvarande vid ett annat, och