Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1842, sida 1

beskassenhet är de hjelptrupper, hvarmed det sörser sig. Om vi genomgå dess kända verktyg, så skola vi finna, att de till största delen bestå af personer, hvarmed ingen hederlig man för öfrigt gerna velat ha att göra, aldraminst på så förtrolig fot, som den, på hvilken Excellentissimus tycks stå, eller hafva stätt med dem. Besinnom t. e. sal. Granskarens utgifvare, Sekret. Lindgren; s. d. Landshösdingen numera kullinspektoren Flach; f. d. Hofrättsrådet Thure Adlerbrandt; f. d. Studiosus Justus Nerman; s. d. Assessor Crusenstolpe sjelf, som just derigenom, att han, såsom utgifvare af Tåderneslandet, vulgo: Fanderseländet, en tid lät bruka sig af Excellentissimus, för alltid kastat en tvetydig skugga på sina handlingar, huru mycket såderneslandet och mäste känna sig honom förbunden för hans senare skriftställeri; Kurhuspredikanten Olsson-Angelin-Angeldorff, af hvars karakteristik vi nyligen gafvo några talande drag och nu, slutligen s. d. Utgifvaren Johan Johansson, som genom sin öfverlöpning från reformernas parti, för hvilket han fordom stod i spetsen, och genom sitt öfriga handlingssätt, afklådt sig hvarje skymt af anspråk på allmän eller enskild aktning. Det måtte verkligen vara uppbygaligt alt se den granna Excellentissimus sitta i sin soffa emellan de begge svarta notabiliteterna af eget slag, Kurhuspredikanten och s. d. Utgifvaren, rådgörande om hraheväldels bestånd. Det mätte vara en sann bild al Odin me: sina korpar, Hugin och Munin, på sina axlar. Åfven dessa hade ju uppdrag att föra sqvaller till Valfader, de voro hans police palernelle, och som vi veta ligger äfven den i Excellentissimi hand, och man kan vara säker, att dess öfriga organer äro värdiga de nu nämnda. Illa måtte det nu imellertid stå till med ett system, för hvilket inga bättre kämpar stå alt värfva, än dylika jesuiter, som ej sky något medel för vinnande af sitt ändamål, en indrägtig post, för oduglighet afdankade tjenstemän, eller för dubbelhet från silt parti utstötta parligängarne, med ett ord, för att tala i handelssltil, endast nationens vraks vrak, fördettingar och deras gelikar följda och höljda af allmänt och enskildt förakt. Att detta måste återfalla på dem, som bruka dylika kreatur, är naturligt, och inseende detta, synes oss, att vederbörande gjorde klokare att heldre ej bry sig om något försvar, än att begagna dylika försvarare, med deras usla vapen: lögnens försiftade pilar och smädelsens smutskastning. De förra såra dock endast dem sjelfva, genom den plumphet, hvarmed de handtera dem, och den senare nedsölar också blott dem sjelfva, emedan det mål de söka vanligen står dem för högt. Sanningens kämpar behöfva då, för sina personer, endast le derät; men bedröfligt är det för fosterlandets vänner, attdess angelägenheter skola skötas af dylika händer. Såsom tröst må dock tjena, att dess slutliga öde hvilar i andra, i den Högstes händer. Det är med denna lugnande känsla vi vilja öfvergå till de betraktelser, vår gamla Bekantes femte bref föranleder. — Hvad då särskilt denna police paternelle, hemliga police eller spionoch sqvallersystemet beträfsar, så kan man ta för afgjordt, att den styrelse, som begagnar detta usla, laga medel, alltid har en och annan ganska svag sida, som den nogsamt sjelf känner ; men naturligtvis ej erkänner, svagheter, som sorr eller senare skola förorsaka dess eget fall; derpå ger historien de ojäfvigaste bevis från Hionysos till Napoleon. Den verkligen starke föraktar dylika smygvägar, och går i känslan af sin kraft och sitt värde, ny väg öppet och rakt till målet, utan att bry sig om hvad enskilda tänka eller tala, eller huru dess handlingar för ögonblicket tydas, väl vetande att utgsången skall rättfärdiga dem. Dock, endast den som lifvas af det det Råtta och Sanna, kan känna en sådan kraft, ett sådant inre värde, och lugnt möta allt; ty blott det Eviga skänker en sådan styrka. llar man timliga bisyften skall man alltid blifva osäker och vacklande i sin gång, och äfven om man en gång hinner dylika förgängliga mål, förgås med dem; men merendels sker det förut, och man skall då finna hela sitt lif, alla sina bemödanden förspilda, just derför att man endast sträfvat efter enskildt, ej efter allmänt väl; ty den som vill behålla sitt 11 han 111 0C dat: man dan on 1 4— I