Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1842, sida 2

men utgangen visade, att detta icke måtte hafva varit sorhallandet, och att ingenting gjordes, så länge man vågade göra ingen ling. Auktoriteterne hafva än en gang adragit sig den förfärliga förebraelsen att vika för våldet. Anfingen hade de bordt sätta våld mot vald, da det kom, eller ock förekomma det, genom att i tid göra detsamma, Som nu för sent gjordes. Biet har rätt deruti, att det var några få och några råa valdsverkare, Som utförde den ofverdadiga bragden; men deraf soljer icke, att den opinion och den känsla, som på detta sätt gaf sig luft, rådde hos dem ensamma. Hvad den del af nationen tänkte och kände, hvars röst är värd att lyssna till, bade auktoritelerne bordt veta; och de hade bordt taga det i I betraktande, innan det framträdde i en form och genom organer, dem denna del af nationen ocillar lika högeligen, som den mest pompise proklamations-sårsattare. — Polis-sarhar om händelsen har begynt; och man påstår, att detta icke kan komma all upplysa annat, än alt oljud är föröfvadt, och att de orolige icke gått längre mot Scott, äu Biel gått mot regeringen: hotat. Detla Viets hot innebär någonting märkvärdigt och putslustigt. Om en annan slese fram och sade: Jag vill se den regering, som understode sig alt efvertrida lagarna; då skulle man få håra förfärlisa expektoratiorer om fabulism och pobelvålde o. s. ov. från den, som nu sjelf vill se den regering, hvilken understode sig att sätta gällande lagar i verhsanthet. Detta hot måste af koryfcerna sjelfva ogillas vid närmare besinning; ty det förråder allt for p.tagligen, huru det i sjelfva verket förhåller siZ med de devouerades devouement, eller att deras djupa underdanighet räcker jemnt så länge, som deras vilja efterkommes; men stöt blott på n 4. scm de anse helt, t. ex. att öÖlverträda lanerna tl skenbelighetens och hicrarkiens förman, och hela underdonichketen är slut. bet ör endast lagars efterlefnad, som icke är helig, nemligen när dessa lagar äro ämnade att skydda endast sådana smisaker, som nationens frioch rättigheter. ; de verkligen vaknat för det methodistiska osogel; Ingen kan nu betrakta verldshändelserna, utan alt se, alt en stor och vigtig rörelse förestår i andeliga ting. Reformationen på 4360:talet inläkte mången materia peccans och öfverdrog manget retsar med en bedrägtig, tunn hud. ÄÅtskilligt ins g man icke, åtskilligt vågade man icke vidröra; och catholicismen hade qvar mången chance i striden mot en reformation, som sunnit sig nödsakad alt föga mindre, än den gamla moderkyrhan, omgårda sig med positiva dogmer och mysterier och allena-saliggörenhet och hierarki och orthodoxi och kätteri och bannlysning och exorcismer o. m. s. Den pasliga ofelbarheten hade blott upphört att vara sideikommiss och genom arsskiste öfvergntt på flera bånder ; bigten, afsaten och helgondyrkan utcjorde nästan det enda, som verkligen afskaffades. lläras hände, att då hånets och wmdifferentimens apostlar upptradde, drabbade deras hugg så vi den ena som den andra kyrkan oeh, hvad innu mäörkligare är, att då en reaktion mot hianet ändtligen inträssade, funno denna reaktions senomener spietisteri, methodism eller hvad man vill kalla dem) lika öppet fält inom båda de stora asdelningarna af den vesterländska kristenheten. Dessa fenomeners vansinniga form har ändtligen framkallat en reaktion mot reaktionen, men denna gång icke genom förstöring och hån, utan genom en allvarlig och sanningsåälskande undersölning. I detta afseende äro methodismens dystra galenskaper karske en välgerning. Magtllafvande hafva gynnat dem, för hoppet att genom den: kufva det allmänna sträfvandet till mensklig friket; men de hafva derigenom icke blott vickt anden till forskning, utan äfven sanktionerat sorsknings-frisfleten, enär menniskorna icke i längden kunna underkasta sig de inkonseqventa (äfven hos oss uppenbarade) anspraken på rättighet för methodismen ensam att skilja sig från statskyrkan. — Ovanligt gammal behöfver visst icke den blifva, som skall få se märkliga ting i den religiösa verlden. AQAQOA2AO — — el Skonneoce Neticar