ve OUT DF) vement i religiösa ämnen och har med hetshunger tillgripit allt, hvad som erbjöds, om det än svar just motsatsen af hvad som verkligen gäste på -bottnen af det andliga behosvet; å den andra hafva nagra spekulanter, som nu i många år icke gjort annat än gripit efter halmstran, tyckt metuodismen vara ett strå, lika väl som något annat. Desse hafva i methodismen trott sig varsna polilis a ndankaren; och om sjelfva mörksens furste erbjöode sådana (sisom jag visserligen tror att han gor, för att nyttja en af Brauns refrainer), så vore han välkommen. Pa visst sätt år det vil också nagot ditåt; ty methodismen hvilar i sjelfva verFet icae på kärlek til det goda, utan pi bafran för det onda, d. v. s. för svafvel; och den store svafvel-fabrikanten är principium movens i allt methodisteri, det må nu datera sig frin Wesley eller nigon annan. En lig materialism är dess grunddrag. Numera påstås det, att åtskilliga andans män begynt draga öronen åt sig och vilja lemna den höge prelaten ensam i försvaret för Scott. Ensam blifver imedlertid visst aldrig en så hög prelat; han har isin tand allt för mycket patronage, för att nägonsin öfvergifvas af sådana, som ännu icke hafva gjort sin lycka. Skälet, hvarfore vissa andra, som i det närmaste fatt allt, hvad de gärna kunna begära, nu anses vilja taga sin hand från methodistapostelen, skall vara, att de ändtligen begynt inse, att hans rike icke är si alldeles skildt från denna verlden, som det vid första piseende tycktes. Han predikar mor presternas inblandning i verldsliga ting; och ätskillige kortsynte, som icke älska prestvålde, klappade i händer godiroget, andre åter, som älska det, tyckte, att det skulle vara förträföigt att njuta äran och emolumenterna, under det andra suette arbetet (svaflandet), kvilka just högtidligen visade ifrån sig allt deltagande i det politiskt presterliga. De hoppades kunna, såsom apan, draga kastanjerna ur ugnen med kattens tassar och vara fullt öfvertygade, att denne icke ville sjelf smaka kastanjerna. Men det ser ut, som började de befara, att detta sista ieke är att lita på i längden; och nu sägas de hafva blifvit oroliga. De torde hafva inbillat sig, att prestens politis-a mast kunde fullkomligt undvara den andliga, och att det skulle kunna låta sig göra alt sitta orubbad vid representations-rätt och hiskopsembeten och pastorater, men lata methodistiska vildpresler göra arbetet med massan. I Åndlligen synes dock besinningen hafva kommit och ingisvit dem otresliga aningar i afseende på det supponerade desinteressementet hos missionärerna; och besynnerligt är, att man ett ögonblick kunnat misskanna den sanningen, att magat öfver sinnena slutligen dock måste utveckla sig till magt äfven i det verdslisa. visserligen fans en utväg att s-tia sig i säkerhet för denna upeckling, nemligen att göra sis sjelf till methodist, eller insätta methodismen i riksståndet, på biskopsstolarna, vid pastoraterna, aft lata honom krypa in under Dockorshattarna och de förgyllda tiarerna, att behänzva honom med Nescit occasum och silfver-plasaskor; men detta mötte också sina svärigheter. Först och främst äro atskillige kyrkans furstar icke emot att roa sig och fodra köttet; och methocisuen är icke rolig, det må Gud veta. Sedan mötte ocks en svärighet derutinnan, att massan ar likasom litet shyag för tiarer och crachaner o. d., st att insiytandet på henne kunde hafva sörspillts genom herdarnes? dekorerande; och då Åulie man ju å pure perte hasva kunnat göra sig till methodist. I Dessa ech dylika betraktelser torde hafva bidrakit til den reaktion, som verkligen påstås hafva inträdt. Det berättas, att fråga varit att få Scott hemskickad till England , med tack för lånet chyarpå hvarje förnustig engelsman säkert skolat svara: ilnvapas de quoi, Monsieur). Men en svårighet mötte, som man hade bort kåänna: methodisterne äro mycket väl anskrisne hos tories, och SärRobert Peel lärer sjelf vara methodist. Man fruitar visst icke att stöta England för hufvudet, wår fraga är om stora interessen, om politik; men att visa bort en hos premier-ministern väl anskrilven vildprest, det vore allt för oklokt! Den offentliga striden mot Scott begynner härstädes vända sig åt ett nytt håll: ridikylens. En ! karrikatur har utkommit, som troligen gör föga ondt elier godt; ty den är icke, hvad dylika produkter böra vara, för att göra verkan, en enkel och lattsatllig idee, utan behöfver en sorklarare. som star bredvid och påpekar, hvad meningen är med de Uundradetals figurerna. Theater-piecen Jesuiten, som ges på Torslows theater, har allmånheten velat tyda som en allusion. Utan tvifvel innebär den också en allusion på skenheligheten i allmänhet; och en träffande likhet finnes dessutom mellan missionärens och coneregationistens yltre. Märkvärdig är den hetshunger, hvarned allmänheten kastar sig öfver allt, äfven det he tillampliga. Med häftighet applauderas flera drag, som i den verklige missionärens beteende icke hafva någon motsvatighet. Äfven den hätskaeta handa här man 35 3 —