delägarne deri (Bar. Carl Carlsson B. och hanså rar UIrr Anckarsvärd) lära icke hafva förrädt phon a lust alt betala utan ersättning. Detta skall Ne: feranledt en underhandling, som slöts dermed, as Bar. B., som aldrig förrådt något sträsvande ester ljenster :öch tillar, utan hittills nöjt sig med att kallas luris Doctor, helt hastigt blef Öfverste kammarjunkare. bet föregifna skalet var, att han vid Loka shall söreställa Konungens person, och alt detta endast kan ske genom en högt betitlad man. Så berättas tilldragelsen, med tillägg af några detaljer, som göra den ännu kuriösare. Andtligen Hrer uppbyggande af en enskild theater vara att väuta. Naturligtvis är det den outtröttlige Capitaine Lindeberg, som står i spelsen för företaget; och ingenting år billigare, då han en gång hållit på att förlora hufvudet derför. bet är annars en underlig kombination, hvari tankarne kunna komma, när man betraktar förr och nu i denna sak. För några är sedan sökte han att fa anlägga en theater; och för det blef han dömd till döden. Nu anlägger han helt enkelt, och ingen kröker derföre ett hår på hans hufvud. Orsalerne äro mångahanda, men den eseniliga säkert ändock, att han nu icke får att göra med kongl. Majt:s och Rikets Svea llos-Rått. — Ulats är inköpt vid Lilla Trägardsgatan, och det, betydelsefullt nog, straxt bredvid llerrnhutiska brödra-salen. Lycka är, att Herrnbutarne hafva icke så stränga ascetiska asigter, som methodisterne; annars skulle NE uppsta en stor skandal och spänning mellan församlingarna. Supponera, att theatern kommit så nära Scotts kapell vid Hötorget; hvilka collisioner hade då icke varit att vänta mellan methodistiska lärsemdingen och Lindebergska forsamlinsen, när båda, en vacker Söndagsqväll, tågade till sina respektive tempel! Öppet krig kunde ju hafva uppstått; och hvem skulle då hafva mählat fred? manne Consistorium? Detta hade visst anstätt dess fredliga hall; men det är fara värdt, att opartiskheten kunnat komma på allt för härda prof. Att Consistorium visst icke har något ondt öga till SO det har man nog sett; men en annan fras: ir, huru väl Hr Lindeberg ban vara auskrifsen. 2 vore ett pyperligi tillfälle för en skämtare alt uppsätta förslag till fredsvilkoren. Presidenten v. Hartmansdorff har vunnit eft slags popularitet genom sin oegennytta att ullaga sina tasselpenningar hos Stats Contoret, icke etter konungens bref, utan efter Mausell Björklunds räkning. För tillfället kan detta, visst vara ratt uphygeligt; men tänk nu, om N:lle B:s räkning varit större än de beviljade taslelpengarna! Unru skulle det då hafva gått? Skulle, efter Br v. I. nu var honnett, regeringen då hafva i sin tony varit honnett: I allmän et skulle det kanske vara bäst all icke besvära Stats Contoret med vårdshusräkningar, som se huridsa nos ut i slatsverkets räkenskaper; och om Hr v. H. känt sig arfalien af ädelmod mot det allmänna, En kunde Lan hatt va anmåält, att han af den beviljade summan icke behi fde allt, och så teqvireral en rund, mindre summa, ulan att just utbasuna den del, sont Vamselle Bjurklund haft i utöfningen af hans befattning såsom ordförande i Unians-kemmillfen. Deh ännu en sak: månne de där 7 riksdalerne om dagen beviljades, utan att han visste eller ville dot? Troligen hade han kunnat (åtminstone om han ugit rad af M:lle B.) på förhand beräkna, hxead en middag skulle kosta; och huru vida han ärnade ge mer än en, derom kunde han äfven på forhand varit ense med sig sjelf. IINarfore lät han då bevilja sig mer, än nödigt var? Denna Yråga är verkligen ömtålig. Mangen knude falla på den besynnerliga tanken, att Hr v. U. är aldrig så litca fafäng och söker tillfälle att läta påskina cu sumt patriotiskt desinteressement, en okersvinroeig (mhet för de skattdragande. Manne dessa känsdr hafva påkommit sedan ribscagen? Men sedan de nu en gång säl påkommit, eger man motse, att nästa gng Är v. I. skall :yfa sin Presidentslön, kommer han ig till Stats Conio ret med sitt hyreskontrakt, sin clagure-, hagarer och kryddkrämare-räkning, sin Frus toge o. 3. v. och redvirerar efter dem. men icke eftor ÅmeE.