Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1842, sida 2

möta detta, hafva vi äfven antydt. Piska bredvi lag går svärligen an i längden, och piska enlig lag, det vill man icke. Hvart ut skall man dvånda sig? Delta ämne är vidlystigt och vigtigt; måtte de en gäng blifva, icke blott utredt i theori, utan äfven genom handling bragt till slut, En stor reform mäste föregå med svenskarne och deras fal. lenhet för den ultima ratio, hvars uppenbarelse auktoriteternas hand vi här något betraktat. Nåstan ensamme inom den germanniska folkfamiljen, fasthänga svenskarne vid käppen, såsom den förhåmsta rörelse-kraslen inom det allmänna och busliga lifvet, såsom slutstenen i samlillsoch samiljbyggnaden. De närma sig derutinnan mera, in bvad vackert och hopprifvande är, intill den race, från hvilken de annars så serna skilja sig. Orsaken vilja vi icke söka fullständigt utveckla: men i korthet kan anpmärhas, att den fula vanan alt slås hårleder sig, till någon del, från vär af infiktiva straff uppfyllda lag, men hufvudsaklicen från den i ett elest befolkadt land ofta påkommande nödvändigheten alt taga sig rätt. Offentliga myndigheter äro tunnsidda och kunna endast med ling tidsutdrägt och mycket besvär anlitas; och derföre har lagen gjort hvarje huskonde till Polism stare och lagt i hans hand den i de festa länder okända husazan. Våra st jutsinråtminzar, vära indelta aflöningar 0. s. v. hafva satt menniskorna i nödvåndishet att afgöra en hop färhällanden och tvister sinsemellan och utan auktoriteters mellankomst. Haraf har den förut nämnda nådvändigheten — och smaken — att taga sig rätt ökats och utbildat siz till ett nåsråtts-system, som haft inflytande på sjelha auktorileternas satt alt administrera vatt. llär skrattes allmänt åt anekdoten om bonden, som icke låt af ngon tillsågelse ashalla sig från att binda hösäcken bak på de höga resandes va n, men som, sa snart Länsmannen gaf honom n-cra rapp, genast fann, att det var reson. Men för var del hafva vi ingen lust att skratta åt denna historia; vi vore tvärtom fördige att eråta derät. vär allmoge skulle då vara så van vid handsriplig missbandling, att den icke ens sarstar, all man allvarsamt menar något, förr än man slir till? Vi frukta, att häri ligger åtminstone nagon del sanning, och att man häraf tagit sig en aniedning till den tanken, att folket icke kan styras utan käppen. Denna tanke är ett frö till oberakneligt ondt; och hvarje menniskovån m-.ste rysa derför. När man, nästan utan påföljd, far slis såsom enskild. lycher man, att det icke är så farligt alt slas en smula på embetes värnar; och det stränga straffet på torturering af en arrestant serekommer så anomalt och obilligt, att mången blir ordentligt ond och skriker på dema208i o. m. s., i fall fråga uppstår om den stränga lagens tillämpning. ———— —